Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

Efter fotografi. ..

PETERSBURG I BELÄGRINGSTILLSTÅND: En bagarebod, som plundrats af de strejkande arbetarne, under militärbevakning.

fistiskt, om det nöjde sig med att säga, att det dagliga lifvet i det stora Rysslands hufvudstad är rätt obe-rördt af händelserna därborta vid Amur. En resande märker först inte så mycket af att han befinner sig i ett krigförande land, som också lider af svåra invärtes plågor. Trasslet med pass känner han till sen gammalt, och den i tullvisiteringen ingående kontrollen med införda böcker är en ceremoni, som inte häller är honom främmande. För en annan resande herre vardt emellertid litteraturgranskningen denna gång litet tidsödande och besvärlig, men det berodde därpå, att han medförde en mängd franska böcker, något lättfärdigt illustrerade "efter fotografier", och dem ansåg sig vederbörande tjänsteman förpliktigad att noggrant genomgå. Det hade alltså ingenting att göra med politiken.

Denne herre var en man med otur. Han hade satt sig i sinnet att se gatukrig i Petersburg och åkte därför en half dag på spårvagnstak och i droska uppför och nedför Nevskij prospekt. Kom sedan med komisk min och klagade öfver att ett gräl mellan en portvakt och en polis varit det enda han fått se. Sedan dess är han öfvertygad, att revolutionen ännu skall låta vänta på sig hundra år i Ryssland.

Nevski prospekt är Petersburgs pulsåder och den imposantaste gata man gärna kan få se. Bortåt en half mil lång och mycket bred sträcker den sig från Admiralitetet upp till Alexander-Nevskijklostret. Vid den ligga alla de främmande religionsbekännelsernas kyrkor och äfven den stora Kazanska katedralen, i hvars närhet så många blodiga scener utspelats mellan gendarmer och revolutionäre. Det är hvardagsspek-takel nästan i Petersburg. Den röda fanans hjältar utgöras vanligen af studenter, till hvilka sällar sig allehanda löst folk. Demonstrationer utan mening, väckande medömkan snarare än förbittring hos det bildade Petersburg.

I Kejserliga bibliotekets läsesal, i dess stora bygg-tiad vid Nevskij prospekt, har man tillfälle att studera typer ur dessa omtalade ryska studenters blandade sällskap. De se mestadels ruskiga ut med sitt ovårdade hår och skägg och sina slitna uniformer, hvilkas beteckningar växla med de olika studieriktningarna.

De skys i allmänhet, inom finare sällskap, och en dam af värld flyttar sig gärna ett stycke bort, om slumpen på en resa eller annars för henne nära en student, hälst om han har familj, hvilket icke sällan händer! Hon känner sig obehagligt berörd af de blickar hvarmed dessa litterära proletärer betrakta hennes sorglösa lyx. Om studenten sålunda vanligen betraktas som en afsigkommen skrikhals, är för rästen hans värsta antagonist, gendarmofficeren, inte häller vidare uppburen i finare kretsar. Men löneförmånerna locka och inom kejsardömet har den, som bär den ökända ljusblå uniformen i alla fall bättre dagar än i Finland . . . Därom gå många historier, och det talas om småsinne som skämmer en stor sak.

Det yttre lifvet i Petersburg ter sig alltså inte stort olika mot vanligt. Det går hotande rykten om sträjk, men de anses öfverdrifna, och det må bli fa-briksägarnes ensak . . . Kriget är långt borta. Då och då tågar en afdelning soldater i sina snusbruna kappor genom gatorna. Nyss försvann en bakom Nevskij klostrets portar för att ta sig en stunds regle-mentsstadgad andakt vid de guldsirade helgonens fötter. De ryska soldaterna marschera inte med tyskarnas strängt maskinmässiga rörelser, och en rysk parad är inte alltid till ögonfägnad för bortskämda förståsigpåare. Kanske därför att det tyska väsendet, som alltid varit moskoviterna förhatligt, alltid ligger så emot deras breda natur.

De ryska officerarne äro alltför lefnadslustiga för att i säck och asko sörja öfver landets olyckor. I det ännu ganska glada Petersburgslifvets hvirfvel glömma de gärna för en fästlig stund den fördömda politiken. Man ser dem som vanligt fara med sina förtjusande väninnor för att dinera på Björnen eller titta på fransk variété i Akvariets eller Krestovskijs stora vinterteatrar. Champagnekorkarna smälla som pistolskott och sätta litet lif i sterletterna, som gå dåsigt i sina dammar i afvaktan på sitt sorgliga slutliga öde. Men man glömmer ändå inte sina patriotiska plikter. Handklappningarna bli frenetiska, när det franska gycklet aflöses af någon rysk sångartrupp i bonddräkter och moskovitiska stöfletter, med de oundgängliga, gnälliga bala-laikorna, eller af någon rysk dansör, som utför några

— 315 —