Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

Så hade man slagit sig ned, den nye på gubbens patentchaislong och äldste eleven midt emot.

För att göra det ännu litet hemtrefligare hade den nye tagit på sig sin företrädares efterlämnade nattrock, i hvars fickor han funnit en hel del sönder-rifna signaturer, sönderbrutna tändsticksaskar o. s. v.

Man lärde snart känna hvarandra — in vino veritas — och då vid ett-tiden äldste eleven tog godnatt af sin nye bror och på tåspetsarne smög sig ut för trappan i sällskap med de nu tomma flaskorna, var han öfvertygad om, att den nye var en bra pojke. Punsch kunde han då tydligen dricka. Och däruppe på farmaceutrummet tänkte den nye på samma sätt, då han drog spjället och satte en tänd ljusbit i kakelugnshålet för att få cigarröken att dra ut.

fe- Den natten drömde han om Norrlandspunsch och surströmming, men kl. åtta stod han vid recepturen på sin plats och gjorde "opinionskakor" med en färdighet som visade att han också här förstod sin sak.

Så hade de första dagarne gått.

*

I dag var det hans första innesöndag och så bra var det, ty ute hade man ju ändå inte kunnat vara. Nu satt han på den lilla trebeningen och läste Ådalens poesi, sedan samtalsämnena så småningom tagit slut. På äldste elevens plats låg Blomstrands oorganiska kemi och lyste med sitt röda klotband — det såg hyggligt ut, men i öfversta recepturlådan låg som tilltugg Zolas "Bättre slödder" från lånbiblioteket en trappa upp.

Klockan hade nyss slagit sex. Apoteksdörren slogs upp med en fart, som visade att det var stor brådska. Den nye slog igen sin bok och äldste eleven gick fram till disken. Den inkomne var en söndagsklädd arbetare, som lämnade fram sitt recept. Man hade troligen dröjt i det längsta att anlita läkare, ty nu stod det cito på receptet.

— Det är väl bäst att ni sitter ner så länge. Ni har kanske långt att gå.

Provisorn fick receptet. Det var en kamferemul-sion. Det hade varit sådana recept förr på dagen och nu erinrade han sig att han glömt att lägga kamfer i den emulsion, som kom till sjukhuset. Oafsedt att det kunde gälla lif eller död, kunde det bli en obehaglig affär, om man t. ex. kom sig för att undersöka medicinen. Hade det varit en privatperson, som nu här, men till sjukhuset — och nu var det redan så många timmar sedan — minst ett par gånger måste den sjuke fått in af den värdelösa medicinen.

Telefonera och på så sätt skrika ut saken var omöjligt för apotekets skull. Kunde han bara lita på äldste eleven. Det enda som återstod var att skicka denne till sjukhuset för att få kamfern i emulsionen.

Han kände ju alla och först och främst den gamle sjukvårdaren.

Samvetet förbjöd honom att tiga ihjäl saken. Om och' om igen kom den tanken för honom, att det ju ändå kunde gälla ett människolif. Han såg upp från arbetet på mannen, som oroligt vred sig på soffan. Där hemma hos honom fanns det nog också en som längtade efter och hyste förtroende till medicinen som skulle ge lifvet. Men skyndsamhet var af nöden.

Så fort receptet var expedieradt meddelade han sig med äldste eleven. Kamfern var redan uppvägd och låg i sin lilla hvita kapsel.

--Nå det skall jag nog klarera. Skulle gubben

händelsevis komma ner och fråga efter mig, så säg att jag bara är ute, och om det är något du inte har reda på, så låt dem vänta. Jag skall vara tillbaka så fort som möjligt.

Och så bar det i väg så fort benen förmådde härå honom. Förbi poliskonstapeln, som fattat posto vid gaslyktan, hvars sken föll på den blanka vaxdukskappan; öfver Stortorget, förbi den gamle kungen-grundläggaren, som står i brons på sin stenpelare, ner

genom nya planteringen, där sommartid kärlek och slagsmål idkas sida vid sida. Ännu några få minuter fågelvägen genom mörka smågator och prång, ändtligen, där låg det gamla militärsjukhuset med sina tjocka granitväggar, mot hvilka det ännu isfria hafvet bröt sig.

Postens gevärspipa glimrade i lyktskenet.

— Halt! Hvem där?

— Sjukbud!

Så var han inne i den mörka trädgården, där de nakna svarta lindarne sträckte sina grenar mot den dystra kvällshimlen.

Äldste eleven höll på att stupa öfver en trädgren, men kom upp igen.

Andedräkten var kort, men nu måste han likväl vara lugn, det fick ej se allt för galet ut, och i nästa ögonblick knackade han på dörren till sjukvårdarens bostad.---

Aftonronden hade nyss gått och gubben Nilsson, eller som han också af många kallades "Doktor Nilsson", hade nyss kommit upp till sitt. Han var öfver sextio år och såg ganska fin ut med sitt slätkammade grå hår och sina fina polisonger, hvilka han tydligen ägnade en öm omsorg. Jämte sin sjukvårdssyssla, som han nu skött i öfver fyrtio år, fuskade han också inte så lite i sina herrars yrke, och det var inte så få, som gingo förbi den gamle regementsläkarens dörr för att söka bot hos "Doktor Nilsson". Många trodde helt enkelt att han var läkare.

Anmärkningar hade flera gånger förekommit, men den gamle jovialiske regementsläkaren slog alltid bort dem med ett: — Hvad gör det? Mig gör det ingenting, men ingriper det i er praktik så . . .

Därmed hade saken afgjorts för det tillfället. En präktig karl var han emellertid och med äldste eleven höll han sig särdeles väl, ty denne var ej så noga med en burk diacholynsalva eller lite plåster till "doktorns" enskilda praktik.

Under årens lopp hade han nog varit med om ett och annat och inte kunde man spåra ett drag af förvåning i hans gamla fårade ansikte, då han så där utan vidare fick visit af v äldste eleven på söndags-kvällen.[

Emellan tvänne sådana pampar som äldste eleven och Nilsson behöfdes inga preludier och inte fanns det tid till dylika. Anledningen till visiten var därför genast klar.

Nilsson erinrade sig genast den där emulsionen, som sjukbudet hade afhämtat på förmiddagen, och när äldste eleven vid slutet af sitt anförande räckte fram kamferpulvret för att be Nilsson rifva ut det i emulsionen, knep han blott ihop sin tandlösa mun, blinkade vänligt med ögonen med ett: — Han dog i dag på förmiddagen, och då äldste eleven förskräckt ryggade tillbaka, tillade han i samma lugna ton: — Men han hade dött i alla fall.

— Och jag kan lugna honom med det?

— Ja, det kan apotekarn sätta sig på. Det där kamferpulvret hade inte hjälpt honom.

För honom, den gamle sjukvårdaren, ägde ett människolif inte så stort värde. — Den äldste tryckte hans hand till afsked.

Det kändes lättare se'n han fått veta, att det där numret vid flottans värfvade stam gått in i evigheten utan den nyes förvållande. Ty i ett sådant fall som detta måste man lita på en sådan auktoritet som doktor Nilsson.

Det faller af sig själf att mellan tvänne sådana pampar som äldste eleven och doktor Nilsson allt detta blef en hemlighet. —-------

Fram och tillbaka mellan recepturen och väggen vandrade den nye. Han hade ett egendomligt sätt att gå, han sköt nämligen fram den högra axeln alldeles som han velat knuffa sig fram i en folkträngsel. Underarmarne bar han uppvikta mot bröstet och hän-