Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

TLLicnë: Bengt Silfversparre-

DET KEJSERLIGA LUSTSLOTTET LIVADIA PÅ KRIMS SYDKUST.

lugn ton och resigneradt om lifvet bakom dess murar i tre långa halfår, tills vid tronföljarens födelse den öfverströmmande kejserliga nåden nådde äfven dessa missdådare.

— Det var ett relativt anständigt fängelse i alla fall, säger han i erkännsam ton, man slapp att sitta i samma afdelning som vanliga tjufvar och mördare. Men det var tjocka galler utanför de halft igenmurade cellgluggarna, och det kom just inte något ljus in, förstår ni. Det vardt litet hemskt i längden, och det fanns ingen annan utväg än att börja en hungerstrejk. Vi tog det varligt i förstone, fastade bara en tre, fyra dagar, men då inte den demonstrationen föranledde till någon åtgärd, så måste vi till sist hålla ut i åtta dagar, och på det viset dref vi vår fordran igenom. Men ni förstår, att det tar en smula på hälsan. Mitt hjärta vill sedan den där tiden inte klappa riktigt regelbundet, och det är inte skämt, om jag säger, att min i ögonen fallande fetma också härleder sig från fängelsetiden och hungerstrejkerna. Några ibland oss fick lungsot, men det undgick jag lyckligen. Andlig spis var vi inte alldeles utan. Det finns ett bibliotek i fängelset, mest populärvetenskapliga saker, men ni förstår, att en person som äi van vid planmässiga studier inte har tillfälle att tillfredsställa sin smak. På det hela taget var det i alla fall inte något dåligt fängelse, tämligen nytt och snyggt för att vaia i Asien.

Så satt han och talade med en viss godmodig ironi, medan han lät sina blickar iua kring ötver Svarta Hafvets fria oändliga yta och med välbehag insöp den rena och friska luften. En tidningskclpor-tör kom fram och visade sin väska.

— Hvad har ni för Petersburgstidningai?

— Novoje Vremja.

— Det fördömda bladet borde ni hålla er för god att bjuda ut, säger min vän litet häftigt.

— Jag är konservativ, bästa herre, säger kolportören med ett bredt grin, konservativ som allt ärligt folk i dessa tider.

Min vän revolutionstalaren nickar bifallande, och vi återknyta vårt samtal.

— Jag ville gärna läsa några nyhetei från Hullkommissionen och om den där präktiga Klado, säger han skrattande.

— Ni delar den allmänna beundran, som man hyser för honom?

— Enligt mitt förmenande är Klado en fullfjädrad skälm, svarar han i öfvertygad ton, och andra skälmar

har låtit honom säga de där "öppna och ärliga" sakerna om flottan för att han skulle kunna vittna i Paris med tillräcklig prestige och under etiketten martyr för sin öfvertygelse.

— Andra skälmar?

—- Ja, inte sant, det finns många i vårt hörn af Asien. Den mest slipade af dem allesammans är Witte. Han förstår att spela sina kort. Han blame-rar sig inte. Han bidar sin tid.

Och min vän började fördjupa sig i spekulationer öfver framtiden och öfver den kommande revolutionen, som många vänta och som mången längtar efter. När jag frågar honom, om han önskar ryssarnas nederlag i Mandschuriet, svarar han undvikande och börjar i allmänna ordalag tala om krigens fasa och folkens martyrium. Han glömmer, att han under de tre långa halfåren lärt sig resignationens hemlighet, och han blir stundtals agitatoriskt vältalig. Det roar mig att söka skilja de olika elementen i hans vackra och rörande svada, positivismens torra skepsis, de sociala utopisternas våldsamma fantasterier^ Tjernysjevskijs heta och orediga patos.

Timmarna gå, och efter en~härlig månskensnatt, som min vältaliga vän tvingar mig att till hälften tillbringa på däck, äro vi på morgonen fiamme i Odessa, den sydryska uppkomlingsstaden med sina breda gator och sin Berlinerlyx. Den mystiska hindun har inte synts till på hela resan. Han har hållit sig nedkrupen i sin hytt och längtat tillbaka th! det varma landet kring Ganges. Men vid landstigningen får jag ånyo syn på honom, ifrigt gestikulerande och parla-menterande med en bister gendarm, som tycks finna den besynnerliga främlingen litet misstänkt. När trätan är bilagd, kommer han och hviskar i mitt öra:

—- Very bad people, the gendarms ... very bad people!

Min vän revolutionstalaren, som står bredvid, råkar höra hans hjärtesuck och nickar instämmande:

—- Very bad people, indeed.

Ole g.

I HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1901 utlysta pristäflan för utmärkta svenska originalromaner, år det ut/ästa prisbeloppet

Kr. 6,000 (Sextusen).

Tåflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra skriftställare inbjudas att deltaga.

— 390 —