Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

Åtföljd af sin trogna gamla Nette, som bar en välfylld korg på armen, gick hon omkring i stugorna, hjälpte med råd och dåd, tröstade och förmanade. Många krukor soppa funno väg från herrgårdsköket ned till bruket, och mången mjuk liten tröja och varm halsduk förfärdigades af hennes flitiga fingrar.

Hvarje söndag hela året om for det gamla paret till kyrkan. Baronen var iklädd åtsittande röck, hvit halsduk och silkeshatt, friherrinnan svart sidenklädning med en spetsschal på gammaldags sätt draperad öfver axlarne. Arm i arm gingo de uppför kyrkbacken hälsande till höger och vänster. I kyrkan togo de plats på läktaren, midt emot predikstolen. Friherrinnan satt hela tiden uppmärksamt vänd mot prästen, men hennes ögon sågo genom fönstret ut på kyrkogården, där tre af hennes barn hvilade. Hon kunde se de små hvita stenarne, där hon satt.

Baronen glömde aldrig att tacka prästen för hans utmärkta predikan.

Det återstår ännu någon att tala om, som vi höllo mera af än den ståtlige gamle baronen och den blida friherrinnan. Det var deras yngste son, baron Henrik. Han hade tillbragt många år i främmande land. Man hviskade om att det var för att glömma en stor sorg som han rest världen rundt flere gånger. Så uppfattade åtminstone vi barn det, men vi fingo aldrig reda på hela sanningen. En dag kom han helt oförmodadt hem och stannade sedan hos föräldrarne. Han liknade herrarne på de gamla familjeporträtten, det var samma bleka, regelbundna drag, samma fjärrskådande blick.

I början hyste folket misstro till honom, men de lärde sig snart att hålla af honom. Ingen, inte ens den gamla friherrinnan, förstod dem så väl och tillvann sig i så hög grad deras förtroende. Han pratade med gummorna, skämtade med de unga flickorna och trakterade barnen med karameller. Det var en egendomlig syn att se denne högväxte, elegante unge man röra sig bland dessa enkla människor, som han varit en af dem.

Hela dagarne gick han omkring i trädgården, planterade och klippte. För oss barn hade han alltid ett vänligt leende och några muntra ord. Ibland tog han oss in i de stora orangerierna och visade oss underbara växter, som han hemfört från främmande land, och medan han plockade bort ett torrt blad här och en vissen gren där, beskref han för oss hvad han sett och upplefvat på sina resor. Eller Jian lät oss gå in i det s. k. frukthuset, där persikor och aprikoser blommade och i "rosenkammaren", där väggarne voro klädda med de skönaste, gula rosor. Därinne var luften mild och balsamisk, och vi drömde oss bort till de land, hvarom baron Henrik talade.

Hvarje juldag var det stor middag på herrgården för alla brukets tjänstemän. Huru glada och förväntansfulla kände vi oss ej då vi vandrade ditupp. Hvilket surr och stim i den stora tamburen. Fruarna ströko nervöst öfver håret och drogo i handskarne, vi barn underkastades en sista kritisk granskning.

Ändtligen var man färdig att gå in och hälsa. Allt var så fästligt och högtidligt. Alla ljusen i kronorna voro tända, öfverdragen voro aftagna från möblerna och på alla bord stodo hyacinter och tulpaner.

Middagen var lång och riklig med många skåltal. Vi barn sutto i lilla kabinettet och hade det helt muntert, ibland tittade någon af de äldre in genom dörren och nickade åt oss. Baron Henrik skålade med oss, och vi svarade med att höja våra vattenglas.

Senare vidtog dansen. Långpolkan slingrade sig som en orm genom alla rummen. Det dansades ni-garepolka, och väfva vadmal och domaredansen, och baron Henrik anförde och var den gladaste af de glada. Sedan granen plundrats och hvar och en fått sin del, satte sig gamla friherrinnan till pianot och spelade upp en vals. Så dansade vi af hjärtans lust hela kvällen, tills betjänten kom in för att duka bordet till supéen.

När vi sedan gingo hemåt i den kalla, stjärnklara kvällen kunde vi knappast fatta, att denna med så stor förväntan motsedda dag var förbi. Vi hade nu att lefva på minnet för en lång tid.

Vår barndom i hemmet var ovanligt glädjelös. Vi uppfostrades på gamla tidens stränga sätt, höllos till lydnad och arbete, men aldrig bestods oss ett kärleksfullt eller uppmuntrande ord. Hvad var naturligare då än att vi från det grå hvardagslifvet därhemma, längtade upp till den gamla herrgården, där allt var ljus, harmoni och skönhet. Den var medelpunkten i vårt lif, kring den rörde sig alla våra tankar.

Om vintrarne hände det ibland, att vi fingo komma ditupp på aftonen för att leka med Marie-Louise, baronens lilla dotterdotter, som vistades långa tider hos morföräldrarne. Vi sutto i röda salongen och sågo i bilderböcker, framme vid runda bordet lade gamle baron patience, friherrinnan arbetade, och sällskapsdamen läste högt. I salen spelade baron Henrik någon vemodig melodi. Ibland kunde han plötsligt sluta midt i ett stycke och börja med en sprittande vals. Då gled Marie-Louise tyst ned från soffan och började dansa efter musiken fortare och fortare, och det stora röda håret stod som en sky kring hen-net ansikte.

Men huru många glada aftnar i den gamla herrgården jag än har att minnas, så står för mig ännu tydligare de många gånger vi gingo utanför och läng-tansfullt blickade in genom de upplysta fönstren. Genom de stora glasdörrarna sågo vi bland baron Henrik sitta vid pianot och fantisera. Svagt trängde tonerna ut till oss, men vi hade hört samma melodi så många gånger, att vi kunde den utantill. Vi kallade den "De döda förhoppningarnes vals", och jag kunde aldrig höra baron Henriks namn nämnas, utan att det ringde i mina öron.

Då jag var omkring sexton år, blef min far erbjuden en bättre plats, som han också antog. Den dag kom, då vi skulle säga farväl till den gamla herrgården. Jag gick långsamt genom alla rummen tackande dem för hvad de gifvit mig. Jag kysste gamle baron oeh friherrinnan på hand, men kunde inte tala för tårar. Baron Henrik kysste mig på hand, ty han sade, att jag nu var en fullvuxen ung dam och måste behandlas som en sådan. Så tog han mig ned i trädgården och skar af den vackraste rosen åt mig och skämtade och log för att afskedet skulle kännas mindre svårt. Plötsligt blef han allvarsam och började tala om något helt annat, och hvad han då sade bevarar jag i minnet som det allra bästa, som den gamla herrgården gifvit mig.

Med långsamma steg gick jag nedför allén, där vägen svängde nedåt bruket vände jag mig om. Aldrig hade den gamla byggnaden förefallit mig så vacker och vördnadsvärd. Det var en solig dag i slutet af september. Himlen var klar och blå, lindarnes gula löf föllo sakta mot marken, och baron Henrik kom uppför backen med händerna fulla af rosor. Då han fick syn på mig stannade han och svängde sin hvita stråhatt . . .

Många, många år ha gått sedan dess." Gamle baron och friherrinnan äro döda, baron Henrik är död och likaså Marie-Louise. Den gamla herrgården är jämnad med jorden. Efter gamle barons död köptes bruket af ett bolag, som utvidgade och förbättrade detsamma. Herrgården utdömdes såsom otidsenlig och nedrefs, de stora träden nedhöggos, och trädgården fick gro igen.

"Så försvinner världens härlighet".

Men för mig finnes den ännu kvar lika skön, lika oförgätlig som i barndomens dagar. Allra hälst vill jag minnas den som jag såg den för sista gången den soliga septemberdagen, då himlen var klar och blå, och lindarnes gula löf sakta föllo mot marken, och baron Henrik kom uppför backen med händerna fulla af rosor . . .