Sida 467
Bilder från kriget
»LILLA MAMMA».
För HVAR 8 DAG af TH. RANDAL.
De uppmaningar, som från flera håll riktats till oss att presentera bilden at den omtyckta förf. fru Thora Randal, ur hvilkens penna vidstående skiss flutit, och hvilken allt som oftast gästat H. 8 D:s spalter, komma vi så mycket hällre till mötes, som författarinnan genom sina små skildringar blifvit helt populär. — Fru R. är född 80 i Uppsala och dotter till den bekante musikdirektören Wald. Neumann. Sedan några år gift och bosatt i Köpenhamn, har hon därifrån som korrespondent och novellist flitigt medarbetat i den svenska prässen. F. n. bekläder hon posten som redaktionssekreterare i svenskarnes organ "Vår tidning" i Köpenhamn.
THORA RANDAL.
Lilla mamma hade många idéer — och lustiga idéer.
Hon älskade bland annat att ligga så lång hon var på magen inne på den mjuka divanen i salongen och läsa romaner.
Hon påstod att man begrep bättre hvad man läste liggande i denna ställning.
Lilla mamma älskade också att hoppa från stol till stol inne i barnens rum, följd hack i häl af den jublande Baby och Bellis.
Lilla mamma log alltid och svepte med förkärlek sin smärta, lilla dockgestalt in i frasande siden och luftigt tyll.
Men lilla mamma liknade häller inga andra mammor.
Hon såg ut som en liten elfva med gula babylockar och blåa babyögon och var lika oförståndig som sina egna små barn.
Lilla mammas man var en ansedd och sträng diplomat, som afgudade sin lilla barnahustru.
Han hade sett henne leka nere vid strandkanten, då han en sommar rekreerade sig vid "Aix les Bains", blifvit kär, friat och gift sig med 17-åriga mademoiselle Denise.
Han förde henne med sig upp till den kalla norden, och försökte inpränta hos henne sitt lands skick och seder samt sitt stånds etikett.
Men Denise hängde med näbbet, hade tråkigt, frös och längtade tillbaka till sitt soliga hemland.
Men så kom Bellis och året därefter Baby. Denise blef döpt till "lilla mamma" och gladde sig hjärtligt åt sina små lekkamrater, hvilka liknade henne själf på en prick.
Lilla mammas största fasa voro de officiella middagarna och visiterna. Hon hatade att sitta styf och stel vid en tråkig bordkavaljers sida och äta sig igenom en hel lång diner med en massa rätter, som hon inte brydde sig om.
Hon tyckte mycket bättre om att sitta hemma hos Bellis och Baby och äta sig mätt på två af sina älsklingsrätter och dricka champagne ur de slipade venezianska pokalerna. Ty lilla mamma älskade champagne. Det var, som vore hon själf i släkt med vinets glittrande pärlor, med dess ljusa, gyllene färg och brusande, flyktiga skum. Det värsta af allt var att lilla mamma så ofta begick grofva brott mot etiketten.
En gång då hon var till "grand diner" hos ministern fick hon till vis à vis vid bordet en något bedagad konsulinna.
Lilla mammas snabba öga upptäckte snart att konsulinnans nattsvarta lockar voro oäkta och att en af dem satt helt lös.
Allt efter som middagen skred framåt skred också konsulinnans löslock allt längre och längre ned i pannan och vid desserten föll den ned i den läckra "ananas-parfaiten", som hon just hade serverat åt sig. Lilla mamma, som följt lockens skridande med spändt intresse, utbröt i ett klingande skratt vid denna syn, och klappade i händerna af pur förtjusning.
Konsullinnan höll på att svimma och stämningen vid lilla mammas bordända blef som genom ett trollslag ytterst kylig.
Ett dylikt utbrott vid en af hans excellens middagar var en oerhörd förseelse.
Då lilla mamma åkte hem den kvällen fick hon en sträng tillrättavisning af sin man.
Han talade länge, öfverbevisande och faderligt.
Och då han hade talat i 15 minuter, och trodde att lilla mamma satt sorgsen och skuldmedveten vid hans sida, utbröt hon plötsligt i ett klingande skratt.
— Åh, Gerhard — kära Gerhard — det var då den kostligaste syn jag någonsin sett! sade hon och torkade tårarne ur ögonen, det var, vid himmelen, det fästligaste vid hela hans excellens diner!
Så lutade herr Gerhard sig tillbaka mot kupéns kuddar och — resignerade.
En annan gång skulle lilla mamma och hennes man, legationssekreteraren, på visit hos grefve de K., en framstående diplomat.
Lilla mamma såg ut som en rosenknopp i sin violetta sammetsdräkt med muff och boa af hermelin och med en stor plymbesatt hatt på sitt ljusa babyhufvud.
Hennes man såg beundrande på henne och förmanade henne att uppföra sig korrekt hos grefven.
Lilla mamma suckade, nickade och steg upp i vagnen.
Grefven och grefvinnan mottogo dem i salongen.
Lilla mamma gjorde en graciös nigning, tog plats på en taburett och konverserade om väder och vind, teater, litteratur och musik, så hennes man strålade af förtjusning.
Det kom flera gäster.
Herrarne drogo sig tillbaka och politiserade, damerna sågo i album och diskuterade moderna.
Lilla mamma satt bortglömd på sin tuburett. Hon gäspade bak sin muff och såg sig omkring i rummet.
I kabinettet bredvid låg grefvinnans premierade angorakatt och slickade sina silkeshvita tassar.
Ett, tu tre var lilla mamma inne i kabinettet hos katten och började leka med den, och då hennes man långt omsider uppsökte henne för att de skulle säga farväl och gå, fann han henne krypande på alla fyra efter katten, som släpade i väg med hennes hermelinsmuff och boa. Grefven som följde efter honom in, drog draperierna diskret ihop bakom sig.
Det var ingen syn för "fina världens" damer, men han själf var kvinnovän och förstod att uppskatta en dylik pikant situation.
Den gången grälade legationssekreteraren eftertryckligt på lilla mamma, så hon kom hem med röd-gråtna ögon, och gick direkt in till Bellis och Baby och klagade sin sorg för dem. De visade sin förståelse af lilla mammas sorg, genom att uppstämma en kraftig gråtduett, som resulterade i att lilla mamma blef ond och utdelade ett par kraftiga örfilar åt de små skrikhalsarne.
Lilla mamma älskade att dansa. Icke i en stel balsal med en massa mer eller mindre styfbenta kavaljerer, utan hemma i den stora matsalen med parkettgolvet och med Baby och Bellis som dansanta damer. Ty lilla mamma var kavaljer och förde.
En ruskig aprildag lödo de spruckna tonerna af ett positiv upp till barnkammaren.
Bellis och Baby kröpo upp i fönstret för att se på "pelemannen", och lilla mamma kom springande från salongen, hvarest hon legat i sin älsklingsställning — på magen — och läst i en roman, in till småbarnen.
— En spelman! En spelman! jublade hon, och tryckte sin lilla babynäsa flat mot rutan för att upptäcka mannen med positivet nere på gården.
Plötsligt fick hon en af sina många, lustiga idéer.
— Anton! ropade hon ut i den långa korridoren.
I nästa minut stod Anton framför henne, allvarlig,
slätrakad och korrekt i sitt stilfulla livré.
— Anton bed spelmannen komma hit upp och ta' positivet med sig!
Källa: Project Runeberg ·