Sida 806
Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
(Forts. fr. sid. 781).
HVAR & DAG
V. »LA ViERGE CONSOLATRICE», i Luxembourg, ett af Bouguereaus förnämsta verk.
af Frankrikes målare ha vunnit en sådan popularitet som den dock inom konstnärskretsar icke lika högt som bland allmänheten skattade mästaren till ett flertal öfver hela världen kända verk. Vi återgifva ett af de oftast sedda reproduktionerna, hvartill originalet finnes i franska statens samlingar.
efter porträtt. attcM Bengt Silfver iparn
IV. SENASTE PORTRÄTT AF DEN STORE FRANSKE MÅLAREN BOUGUEREAU, taget kort före hans död.
(Forts. fr. sid. 779).
tagit en litet högre färg än vanligt. Naturligtvis beroende pä värmen. På hennes röda, fuktiga mun lekte ett bedårande litet leende; den intressanta, skrattretande Atterbom, you know. Karlens hela utseende röjer en djärf beslutsamhet. "Aut vineere aut mori", står det i hans vattblå ögon.
Då ryckes dörren till helgedomen brutalt upp och styrman stöflar in. "Biljetten?" Ynglingen langar fram 50-öringen. Tösens lilla bruna hand dyker ned i den röda resväskan och dra's hastigt upp igen, underläppen skjuter ut och öfverläppen förlänges och hela ansiktet uttrycker djup bestöitning: "Ack, styrman, jag måtte glömt portmonnän!" 1 detsamma kastar han en bönfallande blick på studenten, en blick som kunnat röra stenar, men han, det odjuret, var fullständigt känslolös för hennes vädjan och gräfde bara djupare ned sig i Dagens Nyheters politiska ledare. Endast hans öron antogo en allt varmare färg, inånne det var "ledarens" skull? Likaså tyckte jag mig märka ett växande ursinne i hans annars totalt uttryckslösa drag; tydligen var hans politiska ståndpunkt divergerande mot tidningens.
Nå, styrman väntade litet, men så sa' han "för all del, det kan ju vara till i morgon". Hälsade och gick.
Det hängde tårar i lilla tösens långa ögonhår, men hennes läppar voro hårdt slutna och de blickar hon då och då kastade på sin vis à vis afspeglade en förolämpad själs intensiva förakt. Han rörde sig inte, men det låg något af förtviflan i den energi, hvarmed han tuggade på sina minimala morrhår.
När vi så lade till vid kajen, kom jag att gå bredvid gossen i land. "Såg ni?" hviskade han hest. Jag nickade. "Pank!" I detta enkla utrop låg en värld af sorg.
Jag föresatte mig att reda upp historien irgend einer Weise. Inte skulle lumpna 50 öre skilja tvenne besläktade själar åt, isynnerhet som jag var och är moraliskt öfvertygad om, att den "glömda" portmonnän var allenast en liten krigslist. Så vida inte tösen hade nå'n "liaison" med en spårvagnskusk och för gammal vänskaps skull fick åka gratis. Faktum är att omedelbart från båten hoppade hon upp i spårvagnen n:o 113.
— 790 —
Källa: Project Runeberg ·