Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

GYLLENE HORNET, KONSTANTINOPELS BERÖMDA HAMN. iw,^»/^.

derna fulla, tömma de dem hos en uppsyningsman som sitter i närheten. Men den turkiska uppfinningsrikheten är stor; de värda herrarne lära ha vänner, som då och då passera brort och i stället för att lämna sin skatteslant mottaga en hel näfve af piastrar och para af andras.

På andra sidan bror» tar det brokiga Stambul vid med sina bazarer, sina gatumånglare, sina verkstäder, sina otaliga kaféer, det lefvande Stambul som växt upp midt bland spillrorna af det döda Bysans. Så länge ännu sultanen lefde i Seraljens palats och yppiga trädgårdar, på Stambuls yttersta udde mot Bosporen, låg det ännu kvar öfver den turkiska staden något af det medeltida kejsarresidensets glans och storhet. Men nu är traditionen bruten, Abd-ul-Medschid öfvergaf Seraljens förfallande slottsalar och flyttade till det praktfulla, nästan för kokett vackra Dolma-Bagtsche, som han låtit bygga på andra sidan Gyllene Hornet, bortom Pera, midt emot Skutari. Numera är det endast en gång under årets lopp, som sultanen besöker den ödsliga Seraljen, på den högtidsdag, då han kysser profetens heliga mantel och beskådar de första kalifernas svärd. Dessa klenoder bevaras i den kejserliga skattkammaren, där för öfrigt de underbaraste och mest sagolikt dyrbara smycken gömmes vid sidan af västerländskt kram. Man kan där se den berömda persiska tron, som Selim I eröfrade, alldeles öfversållad med ädla stenar, men också porslinsvaser från Wien och speldosor från Paris.

Främlingen tillåtes i vanliga fall endast att bese Seraljens yttre byggnader och borggårdar, men äfven det lönar mödan. Vid ingången hejdar man mig visserligen, men det befinnes vara endast ett utslag af den turkiska hjälpsamheten, ty med det allra snaraste infinner sig en svartmuskig turk och förklarar, att i hans sällskap möter besöket inga hinder. Han ser ut som en galgfågel och talar franska som den bildade infödingen på Madagaskar, men till sist underkastar jag mig mitt öde med turkisk fatalism, och vi beträda tillsammans Seraljens område.

Vore inte de båda museerna, så skulle allt här vara endast majestätiskt förfall och praktfull oordning. De enda som bo här äro några åldrade tjänare och haremsdamer, vid hvilkas åsyn storherrn ledsnat och som här i lättjefull slöhet lefva de sista åren af sitt lif. Deras hemvist är den inre Seraljen, dit man inte kommer utan sultanens speciella tillåtelse. Vid den

praktfulla port, som leder dit in äro hemska minnen förknippade: där kastade sig bödlarna öfver de i onåd fallna paschorna, sedan dessa passerat den första, genast efter dem slutna dörren och förgäfves väntat att bli släppta genom den andra. Där ledo också de främmande sändebuden mången förödmjukelse, tvungna att där länge och tåligt afvakta det ögonblick, då sultanen värdigades mottaga dem.

I den yttre Seraljen ligga Konstantinopels konstakademi och museer. Koranen förbjuder visserligen all konstnärlig framställning af lefvande väsen, och därför förstördes målningarne i Agia Sofia, men tiden står inte alldeles stilla ens i Turkiet, och nu räknar konstakademien ett par hundra turkiska lärjungar. Samlingarna i museerna ha naturligtvis inte åstadkommits efter någon regeringens plan eller med dess medverkan, utan genom gåfvor och enskildt initiativ. Månget marmorblock forslas till Konstantinopel för att oafsedt sitt konstvärde slås sönder och användas som byggnadsmateriel, månget blef räddadt genom den förträfflige Hamdi Beis vaksamhet. Det gamla museet är inrymdt i Tschinilikiosken, som är underbart vacker i sin brokiga fajansprakt, byggd af Muhammed Eröfraren, restaurerad på 1500-talet, lyckligtvis inte senare. Man finner här grekiska reliefer, statyetter och vaser, gammalcypriska terrakottafigurer, byzantinska antikviteter, af mer obestridlig äkthet än de på bazaren, man ser den afskräckande fula cypriska Herkules och kejsar Hadrianus' staty från Kreta. Det nya museet är rikhaltigare och ökas årligen med nya fynd; det är inrymdt i en modärn byggnad i grekisk stil. Utländingar har naturligtvis haft hand om museernas ordnande, och kataloger finnas tryckta på franska. Samlingens märkligaste nummer är den berömda Alexandersarkofagen, som har sagts ensam den löna en resa till Konstantinopel. Dess färgade reliefer äro också beundransvärdt komponerade, med lifliga stridsscener och mästerligt individualiserade figurer, och ingenting har lidit af tidens tand eller turkarnas ovarsamma händer. Min tolk, van vid de främmande herrarnas förtjusning, är själf ytterligt oberörd, men pekar slutligen på en af figurerna och säger med trovärdig min:

— Sultan Mohammed Eröfraren.

Jag blef ännu värre förvånad, än då en vaktmästare i Petersburgs Eremitage visade mig Katarina II:s porträtt, en smärt ung dam till häst, på en af Philipp

— 426 —