Sida 443
Ryssland just nu. VII. Af Oleg
HVAR 8 DAG
Efter fotografi. Kliché: Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
SERALJSPETSEN MED SERALJEN.
Wouwermans taflor. Jag måste nu som då tviflande skaka på hufvudet, till en vemodig erinran om alla vetenskapliga hypotesers vansklighet.
Min lärde tolk släpper mig inte när vi besett seraljen, utan förföljer mig med allehanda projekt om bästa sättet att tillbringa tiden i Konstantinopel. Han anser bäst att genast kostymera om mig till turk, hvilket helt enkelt sker genom att utbyta hatten mot en röd fez — det är nämligen det enda som den turkiska öfverklassen har kvar af den nationella dräkten. Så utrustad kan jag under rätt-trogenhetens sken bese alla Konstantinopels moskeer, utan att jag behöfver betala •en para till de giriga tämpelvaktarna. Denna utpräss-ning i Guds hus är nämligen alldeles förbjuden, och enligt min turkiska läromästares utsago är det endast botellguidernas skuld, att den öfverhufvud existerar. Han försäkrar, att hotellguiderna samt och synnerligen äro inpiskade skälmar, hvilket troligen är sannt, men att det bland de infödda tolkarna verkligen finns genomhederliga och aktningsvärda personer, hvilket kanske inte är så alldeles säkert. .
Vi ställa kosan till Suleimanijemoskén, den berömdaste i Konstantinopel näst Agia Sofia, och min fez skaffar mig utan vidare inträde. Jag tar af mina gummiskor, slipper ifrån de vedervärdigt obekväma tofflor, hvarmed man annars plågar främlingar, och betraktas med vänliga ögon af prästerna, som glädja sig öfver att de unga turkarna visa sig kyrksamma. Moskén är en af den turkiska arkitekturens mest storartade triumfer. Den byggdes ju också under den store Sulejmans regering i sextonde århundradet, och man lät dess kupol resa sig högre än Agia Sofias, till stolthet för de rättrogna och till de kristnas förödmjukande. De väldiga pelare, som uppbära den, togos från de byzantinska kejsarpalatsen, och till moskéns prydande med fajansornament, glasmålningar och inskrifter vände man sig till Persiens och hela orientens berömdaste konstnärer. Man har också åstadkommit ett under af ljus stämning och ädel färgharmoni — främlingen ville skapa en helt ny terminologi för sin förtjusning, och det torraste tyska "Baurat" tvingas till omedelbara lyriska utbrott.
Ute på den med lönnar och cypresser beväxta förgården väntar mig tolken, och han visar mig de skolor, bibliotek, härbergen och bespisningsställen, af hvilka moskén är omgifven, ty den är som flere andra på samma gång en högskola och en välgörenhetsinrättning. Här och där ligger en tiggare, stönande
som vore han stadd i själatåget, ständigt bedjande och bockande, äfven när ingen går där förbi. Han liknar en vansinnig, är det kanhända också, de turkiska dårhusen äro ofta belägna på moskéernas område.
Min klippska turk är utomordentligt hjälpsam och hycklar nästan tillgifvenhet för sin tillfälliga herre. Allra ifrigast blir han, om man råkar ge honom ett uppdrag, som från hans synpunkt är otillåtet. Han får höra, att jag önskade äga en koran, trots att sådana icke få säljas åt en otrogen. Han blir högst intresserad, kommer med sina betänkligheter, tar på sig en mystisk min och låter till sist förstå, att han för min skull gärna underhandlar litet med sitt samvete. Han tar emot två vackra silfvermynt och ber mig vänta på ett litet turkiskt kafé, medan han gör opp affären. Det är ett högst pittoreskt kyffe, där man frigjort sig från renlighetens mest pedantiska fordringar, tar kaffekoppen och vattenpipan ur mun på Hassan och ger dem utan vidare åt Ali. Fyra allvarliga turkar sitta absolut tysta och lyssna till värdens svada, troligen roade men i sin saliga lättja ur stånd att ryckas med af hans tillfälliga indignation. En tiggare kommer in och håller ett långt tal, som går ut på att man bör ge honom en allmosa. Värden tystnar, gästerna äro fortfarande stumma, ingen skänker honom en para, men ingen kastar heller åt honom ett ovänligt ord. Fattigdomen tycks här hållas i aktning.
Min tolk kommer tillbaka, flåsande och upprörd, låter förstå, att vågstycket lyckats och säger i patetisk ton:
— Nu är ni väl ändå öfvertygad om min ärlighet, hur lätt hade jag inte kunnat försvinna med era pängar, det hade hvilken hotellguide som hälst gjort i mitt ställe!
Jag ser på hans ansikte, att han genomkämpat en svår själsstrid, och jag gläder mig innerligt, att det goda slutligen segrade öfver det onda i denna människosjäl. På en bakgata öfverlämnar han den lilla prydligt inbundna boken, som jag naturligtvis fått betala till dubbla värdet, och vi skiljas under uttalande af vår ömsesidiga sympati och högaktning. Han erbjuder sig visserligen att bli min vägvisare i Skutari, men jag tänker företa min utflykt till Asien på egen hand.
Om man i Stambul ännu trots allt känner sig vara i den turkiska metropolens internationella människovimmel, där greker, armenier, judar och franker trängas med de infödde, så är Skutari däremot när-
— 427 —
Källa: Project Runeberg ·