Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

inom Dalarne, som under årens lopp nått en högst aktningsvärd utsträckning.

Redan ett uppräknande af några af de förnämsta bland bolagets nyare anlägdningar ger en föreställning om måtten för dess verksamhet: Ett stort järnverk vid Domnarfvet, en träkolsanläggning och ett pappersbruk vid samma plats. Sågverket i Skutskär, numera världens största anläggning i sitt slag. Falu guld-och silfververk o. s. v.

Då äro icke sulfat- och sulfit- eller svafvelsyre-fabrikerna nämnda, icke mindre och äldre anläggningar af mångahanda slag medtagna. Men Stora Kop-

parberg levererar icke endast pansarplåt utan också packlådor, icke endast hästskosöm utan också kvastkäppar, icke endast järn utan också Thomasfosfat, icke endast plank och bräder utan trätjära och träsprit. Allt drifves i stor skala och ändamålsenligheten vid produceringen är fulländningen ungefär så nära som våra tiders teknik medgifver. Begreppet affall förekommer knappast. Allt tillvaratages.

Och på så sätt bära dessa olika, delvis hvarandra kompletterande, industrier vittnesbörd om, hvilka stora resultat företagsamheten når i ett fall, där alla möjligheter utnyttjas.

Klichti Kem. A.-B Bengt SUfimpnrre Sthlm—Gbg

KOPPARVÅGEN, Bergslagets Museum i Falun.

Efter fotografi.

HANS HEMKOMST.

VERKLIGHETSBILD FRÅN VÄSTERN FÖR H. 8 D. AF ALLEN MACKLIN.

---Hittills hade han gått sin väg fram

med raska, nästan brådskande steg; men plötsligt hejdade han sig, blef stående och lyssnade.

— Här--ja, just här var det — —

Ur skogsdunklet till vänster ljöd forsens djupa, uthållande orgelton, den välkända, som kom alla hans hjärtas hemlighetssträngar att bäfva. Och här —- just där stigen krökt sig kring den stora cederns väldiga stam, — här hade han sagt henne sitt sista farväl; hit hade hon följt honom, hans unga hustru, då han för nära tre år sedan lämnade henne för att följa guldsökarnes stora folkvandring mot nordväst — till Alaska, det nya hemlighetsfulla landet, där lyckan hägrade för så många tusenden som hittills endast sökt men aldrig funnit den. Här hade han tryckt henne hårdt intill sig för sista gången — för sista gången känt hennes armar kring sin hals, hennes mjuka läppar mot sina i en lång, lång afskedskyss — och här var det hon stod då han ännu en gång vände sig om för att vinka en sista afskedshälsning innan han vek af uppåt stora landsvägen. — Ja, här stod hon — — lilla Dolly klängde sig fast vid hennes ljusblå bomullsklädning och den smärta gestalten aftecknade sig som en blomma mot de unga lönnarnas ljusgröna bakgrund — hur ofta hade han icke sett den synen i drömmen sedan dess!

— Var inte orolig för mig, älskade! hade hon sagt med sitt strålande leende, fastän rösten skälfde en smula. Var inte orolig — jag kommer bara att gå här och glädja mig åt din hemkomst. Ett år — det går ju snart - !

Hans strupe sammansnördes och de breda skuldrorna häfdes konvulsiviskt. Han kastade sin packning — icke stort mer än en gammal urblekt giåbrun filt, hoprullad kring några nötta och trasiga klädes-

persedlar — på marken och sig själf där bredvid under den stora cedern.

— O, min Gud, min Gud! stönade han. Hon hoppades så mycket. Och nu släpar jag mig tillbaka som en piskad hund —

Han låg några ögonblick — hur länge visste han icke — framstupa, med ansiktet hvilande på armarna; därpå satte han sig upp och förde tankspridd, som af gammal vana, högra handen till bröstfickan — endast för att rycka till, stirra på den med en förvildad blick och åter låta den falla. Handen var blott en oformlig klump, ännu svept i tjocka bindor. Fingrarna — dem hade frosten tagit, en förfärlig vinterdag, däruppe i ödemarken--Skeppsläkaren på den amerikanska båt som återfört sju hundra utblottade guldsökare från Nome till Seattle, hade förklarat att de måste amputeras: hän fick välja mellan dem och lifvet ---Lönade det mödan? — Men — han kunde

icke alldeles uppge hoppet att få se henne ännu en

gång — han kunde icke!--

Han stirrade allt jämnt på handen, nästan med ett uttryck af hat; det härjade, men ännu unga ansiktet talade om outsägligt lidande. Motgångar, missräkningar och umbäranden hade gräft djupa linier kring munnen, fårat den en gång så öppna och ljusa pannan, tryckt missmodets och nederlagets stämpel på hela gestalten. Och dock visste han med sig, att han kämpat tappert, att han hållit sig upprätt i det längsta. Det var tanken på henne som hållit honom uppe; nu, då den efterlängtade stunden var så närar föreföll det honom som om det just varit denna tanke som pressat honom till jorden med centnertyngd. — Efter en stund lyfte han vänstra handen till bröstfickan och drog fram ett bref, — nött, fläckadt, genomdränkt af vatten, men ännu läsligt. Det sak-

— 636 —