Sida 653
Stora Kopparbergs Bergslag. I
HVAR
nåde datum, men han visste att det var skrifvet för ungefär ett år sedan, just vid denna tid. Säkert hade hon skrifvit många andra sedan dess. Men han hade ej befunnit sig i närheten af postvägarne samt för öfrigt städse bytt om vistelseort medan han långsamt arbetade sig fram till kusten fiån det inre af landet. Detta var det sista bref han mottagit hemifrån. Första och sista arket fattades — de hade stannat på valplatsen — hvirflats bort i den rytande snöstormen på den ödsliga, aflägsna stig som så när blifvit den sista han vandrat här på jorden. De guldgräfvare som upptäckt och räddat honom hade, då han återfick medvetandet, gifvit honom dessa till skrynklade pappersblad, som de tagit ur hans stelnade händer. Under de förfärliga månader som följde hade åsynen af dessa blad ofta varit det enda som hållit honom uppe då han var nära att sjunka i förtviflan.
En solstråle banade sig väg genom grenarna och föll på papperet. Hans blick följde långsamt raderna. Han kunde hvarje ord utantill, men själfva bokstäfverna voro honom kära. Hvarje rundning, hvarje liten karaktäristisk släng talade om henne, liknade henne, tyckte han — och hur oändligt mycket tyckte han sig ej kunna läsa mellan raderna! —
---bara vara vid godt mod och framför
allt inte göra dig några bekymmer för vår skull, älskade, käraste! — Allt reder sig här i världen — Gud är förunderligt god och sänder alltid hjälp och vänner när de behöfvas. Som nu detta sista. Jag berättade dig om de där båda nya affärsmännen från Seattle, som hittade hit af en ren slump och sedan bådo att få inackordera sig hos mig på ett par månader. De voro ute på fisketur här i bergsbygden, hade tält med sig och tänkte "Campa" där det föll sig. Men sådant där har ju sina sidor, som du vet. Bästa fisket är ju här, nedanför fallet — och hur det var, så tyckte de att jag stekte laxöring så rent bedårande. — Jojo men, en smula bättre än deras egna anrättningar tror jag nog det var; och en smula snygghet och hemtrefnad kan ju också kännas godt nog då man strapat-serat tillräckligt. Slutet blef som sagdt att de stannade och till och med tycktes betrakta det som en stor nåd och godhet af mig att jag lät dem göra det, fastän de betalade mig så rundligt att jag rent skämdes att ta emot det. Hyggliga, älskvärda unga män äro de båda och isynnerhet den ene, mr Armstrong, har varit nästan som en bror mot mig och hjälpt mig både med råd och dåd. — Dolly är alldeles förälskad i honom. Han är en rätt bildad man, som läst åtskilligt och följt med sin tid — du kan nog tänka dig det smakar att få en liten fläkt från den civiliserade världen igen —--. Det är i samråd med
honom som jag beslutat att till våren rent af öppna ett slags litet turisthotell — eller rättare, en tillflyktsort för fiskare, jägare och fotvandrare, naturligtvis i allra största anspråkslöshet — men de snälla gossarne ha lofvat puffa för mig bland alla sina vänner och bekanta och redan själfva beställt rum under hela fisketiden. Låter det inte storartadt — säg? —
"--Jag känner ditt sätt att hålla ut, älskade,
att modigt strida i det allra sista, trots alla motgångar och svårigheter. Det är just du som gör mig orolig. Jag vaknar om natten och ser dig för mig — trött, utarbetad, kanske sjuk — långt från oss, som älskar dig, utan någon som smeker och vårdar dig, utan någon att luta det stackars trötta hufvudet emot — åh! — jag längtar efter dig, jag sträcker armarna mot dig, jag drar dig till mig i tankarna, jag slutar dig tätt, tätt i min famn — känner du det inte — just nu, just i denna stund, i trots af alla bärg och dalar och ödemarker som skiljer oss åt —'?
--"Visste jag bara hvar jag skulle finna dig,
— 637
8 DAG
så reste jag till dig! — Det kommer öfver mig sådan ångest ibland. Om du ändå skulle förlora modet till sist — —! — Ser du älskade, det får du inte göra — hända hvad som hända vill. Lifvet är fullt af möjligheter — och så länge vi ha hvarandra — --Kom ihåg det! — Inte låta modet falla — aldrig, aldrig! — Antingen du lyckas eller misslyckas
— det kommer ju på ett ut, jag vet att du gjort ditt bästa. Mer kan inger göra. Har du lyckan med dig, så tacka vi Gud för det tillsammans — har du det inte, nå - då bära vi det modigt och gladt tillsamman, det också. Glöm bara aldrig att för mig betyda motgångar försakelser, missräkningar intet — så länge jag har dig. Tänk bara, hända hvad som hända vill
— att jag vet att du gjort ditt bästa. Och — kom hem snart, kom hem till mig!---
— En tung, brännande tår föll på papperet — just på orden — antingen du lyckas eller misslyckas.
— — Ack! — hon hade icke sett honom ännu. Först då skulle hon kunna fatta hvad olycka och nederlag ville säga. Han kom som en slàgen och besegrad man. Skulle hennes glada tillförsikt kunna bestå det profvet? — Skulle väl hennes kärlek--men nej,
— han förmådde icke tänka tanken till slut —.
— Sitt bästa? — Ja, Gud var hans vittne att han verkligen gjort sitt bästa. Han hade kämpat till det yttersta, skulle ännu i denna stund hafva kämpat, om bara inte den usla, eländiga handen--Han, rikemanssonen "gentlemannen" till börd och uppfostran, hade fått lära sig hvad det vill säga, att arbeta i kapp med vana kroppsarbetare med starka armar och härdade muskler — att under timmar och dagar gräfva i den frostbundna, hårda jorden, med kläderna ömsom drypande af svett eller stelfrusna på kroppen — att efter månadslånga ansträngningar och kvalfulla växlingar af hopp och missmod finna allt sitt arbete förgäfves och "claimen" så godt som värdelös, under det att andra, endast ett stenkast därifrån, lugnt plockade tusentals dollars ur jorden. Han hade känt hvad det vill säga att ta miste om vägen — att under långa dagar och nätter irra omkring i den gränslösa hvita ödemarkens tystnad, för att till sist stupa af utmattning på den ändtligen återfunna stigen — — Och till och med då — sedan han vaknat ur den dödsliknande dvalan — hade han med uppbjudande af all sin viljekraft ryckt upp sig till nya ansträngningar, färdig att följa sina räddare till de rika nyupptäckta guldfält hvarom ryktet talat. Och då kom det värsta — just som lyckan tycktes på väg att vända sig, då han verkligen tycktes ha funnit en gifvande åder — då måste han lämna arbetet på den nyss påbörjade claimen, för att under namnlösa kval, faror, svårigheter och lidanden leta sig väg till kusten med sin förstörda, verkande hand. Hjälplös, febersjuk, nästan fullkomligt utblottad, togs han om hand af barmhärtiga människor och sändes österut med transportfartyget — — Ja, han hade gjort sitt bästa — men — hvad hade han väl vunnit därmed —? — Som en slagen man en hjälplös krympling skulle han ändå till sist återvända till henne! —
Tanken träffade honom som ett dolkstyng; han sprang upp, glömde af den under cedern kvarlämnade packningen, och skyndade vidare utan att rätt veta
hvart han ämnade sfg---Han kom att tänka på
hur hon tagit det första slag som träffade dem -— den stora kraschen för fem år sedan, då det industriella företag hvari större delen af såväl hans som hennes förmögenheter varit insatt, gick öfver ända. — Han mindes hur hon kom till honom i biblioteket, där han satt och tänkte på hur han nog skonsamt skulle bereda henne på olyckan. Han såg ännu för sig den mjuka hvita dräkt hon bar och det blott ett par månader gamla barnet, ett litet mjukt, hvitt bylte, som hon höll i sina armar. Han såg hur hon hastigt
(Forts, å sid. 646).
Källa: Project Runeberg ·