Sida 802
Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
HVAR 8 DAG
i sin kappa, med kryckkäppen i ena handen och manuskriptrullen i den andra, vandrar öfver de kala kullar hans dikter besjungit, spanande bort och öfver dig med en blick som stelnat i inspirationens extas. Anden är öfver honom. Han ser syner. En siare, uppfattad i skapandets sekund. Denna duk, liksom Alcalden i Torque-made, erbjuder en ny face. af Zuloagas konst, för hans ämnesval in på nya vidder. Han, som förut ensamt förhärligat skönheten och styrkan, passionen och blommorna, kjolarnas yra, hvirflande böljeskum, doften af blåsvarta flätor, klirrandet af picadorernas sporrar, de bruna blodfläckarne på de-i as korta buffeltröjor, trånfyllda suckar och smattrande fanfarer, bröst som spännas i trotsigt mod och barmar som häfvas i rosig lycka — han har nu börjat vända sin håg åt det dödliga allvaret, åt meditationens stränga E/,"/"'J"Ji-blekhet, askesen, lifsförnekelsen, det höga grubblet.
Här har han sålunda ännu en värld att kartlägga. Och sedan? ! — Ack, vi få alla återvända till vår första kärlek, förr eller senare, men en gång, en gång . . .
Det är alltid intressant att taga reda på en bildad spaniors ståndpunkt till tjurfäktningarna. Egendomligt nog polemiserades härom för ett tiotal år sedan i en svensk tidning. De båda meningsbrytarne voro professorn grefve Georg von Rosen och Spaniens dåvarande sändebud i Stockholm markis de Grat de Nantouillet. Med den förres kända djurvänlighet var hans position gifven, icke så med den senare. Ty m:r de Grat hade tiilbrakt större delen af sitt lif i främmande länder, där corridorna anses stridande mot de s. k. västerländska begreppen. Icke desto mindre försvarade han nationalsporten med glödande hänförelse och bestickande vältalighet.
Jag visste, att Zuloaga i sin ungdom själf stått på arenan, lockad dit af ungdomlig bragdlust. Men mycket vatten hade runnit sedan dess, och jag höll för troligt att en mera mogen ålder dämpat hans lust för dessa grymma nöjen. Dock, jag hade misstagit mig, ty så här skrifver han bl. a. till mig för endast några dagar sedan:
"Hvad tjurfäktningarna beträffar, är jag icke af eder åsikt, utan jag älskar dem öfver allt annat. Det är sammanfattningen af karaktären, färgerna, djärfheten, elegansen och noblessen, som på alla håll omgifva eder uti detta ståtliga skådespel, så äkta spanskt. Man får ju inte granska enskildheterna för strängt, ty då är det klart att man ur humanitär synpukt måste finna, att hästarna behandlas grymt. Men tänk på,
ZULOAGA: Matador Gallito nr ed familj.
att dessa hästar redan äro halfdöda, och att man utan dem icke kunde fälla tjurarna! Finnes det förresten inte äfven i jakten en grym sida?
Dock, jag vill icke söka öfvertyga eder, ty det skulle ändå inte lyckas mig. Jag förstår eder så väl; för att njuta af en corrida måste man vara född spanior.
Det är alldeles riktigt, att jag en gång haft för afsikt att ägna mig åt denna konst, och jag har också flera gånger försökt mig därpå — med större eller mindre framgång. Men å ena sidan min stackars moders motvilja härför och å den andra denna målning, som jag älskar så högt, hafva tvungit mig att slå det ur hågen. I alla fall är jag en hängifven amatör, och ännu i dag, då tillfälle bjudes, händer det att jag tar ett språng öfver barriären och svänger min capa."
Mulåsnedrifvarnes och smugglarnes vän, gatupo-eternas och de vandrande filosofernas broder, gitanors och sennoritors beau idéal är äfven picadorernas och espadornas yrkeskamrat. Han hör till det fåtal, som lefva såsom de predika!
Källa: Project Runeberg ·
