Sida 292
Per Ekström
PER EKSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Per Ekström har denna vecka öppnat en utställning af sina arbeten i Konstföreningens lokal i Stockholm. \ t E. är icke blott en af våra mest produktive målare, utan han är också en af våra allra förnämsta — men ändå föga känd af den stora publiken. Det kommer sig af hans tillbakadragenhet, hans öfverdrifna blygsamhet. Född på Öland 1844, var E. 1866—71 elev vid konstakademien i Stockholm, vann k. medaljen 1875 och reste till Paris 1876. Där arbetade han med järnflit och målade sommar och vinter ute i naturen. På 1889 års världsutställning erhöll han medalj, reste sedan hem och bosatte sig i Göteborg, men vistades också på Öland från hvars hedar han upptog många motiv. E. är representerad i Nationalmuseum, Göteborgs museum, Kristiania nationalgalleri, o. s. v.
Han är i sin konst lyriker af djupt drömmande skaplynne. Han fäster sig sällan vid detaljerna, utan vid själfva den poetiska stämningen i det hela, och det är den han tolkar, antingen han låter solen glänsa morgonröd eller månen sila sitt obestämda skimmer öfver landskapet, antingen träden spegla sig i vattnet eller slätten ligger i vinter-
eftermiddagens ödslighet. Ljusverkningen är alltid det förhärskande i hans sällsynt personliga konst.
FRÄN PER EKSTRÖM-UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM.
Vid reproduceringen i svart och hvitt af en målning går gifvetvis alltid mycket af det bästa förloradt. Särskildt är detta fallet med Per Ekströms verk, hvilkas förnämsta charme ligger i färgstämningens mjukhet. Vi ha dock i detta sammanhang velat återgifva åtminstone etf af konstnärens arbeten, att läsaren må få någon föreställning om den tonart, i hvilken de i allmänhet äro komponerade.
EDVIN ÅS OCH LILLA LIZZIE SVAN.
En sorgmodig kärlekshistoria, berättad för HVAR 8 DAG af STURE STIG.
"Det är impertinent, det är en fräckhet utan like! Göra inbrottsstöld i min egen socken, knappt en half-mil från mitt boställe, och det åtta dagar i rad!"
Det är den borgerliga lagens högste väktare i häradet, herr kronolänsman F. Aspman, som så talar vid hvardagssupén hos patron Hugo Gerell, och bordssällskapet uttrycker sitt bifall till näns visa ord. Men kanske bör jag, innan vi gå vidare, utbedja mig äran att presentera societeten.
Ära den som äras bör! Värden först, o.itron Gerell, 40 år, landtbrukare af rang, fet, rättfram, godlynt, med drag af despot; fru Emilie Gerell, ännu vid 34 .år vacker och behaglig, ehuru med väl mycket rundade former, snäll husmoder, fryntlig och rask; fröken Lizzie Svan, guvernant, 20 år, en skär, nyutslagen blomma på rank stjälk, kanske en smula för elegant i dräkt och skick, men "söt och rar"; mitt eget robusta jag — åldern behöfver jag ej skrifva en hvar på näsan, då jag är en väl konserverad ungkarl med lundantag af den förargliga "månen" på min hjässa —, landtmätare och för tillfället inackorderad på Vallsnäs, patronens egendom, (på lediga stunder fuskar jag också en smula med litterär verksamhet, som herrskapet redan torde funnit) — Edvin Ås, 21 år, bokhållare på stället och fruns systerson, med röda kinder, sorgligt obetydliga mustascher, en kroppshydda, hvars dimensioner i hvarje riktning ej lämna något öfrigt att önska. Ej är det just snillet, som lyser ur hans stora, blå ögon och hvardagliga, ehuru välbildade anlets-, drag, men man ser genast, att han ej är skapad att göra en mask för när, allra minst fröken Lizzie, ehuru han ser på henne så oafvändt, som ville han äta upp henne. På ett vis är han dock husets plågoande: han är amatör på flöjt, och särskildt när lilla Lizzie varit stygg mot honom — och tyvärr är hon det
ofta — blifva hans toner hjärtslitande; själfva bandhunden blir utom sig.
Herr kommissarien skildrar omständligt den oerhörda förvirring, som uppstått i trakten genom ett tjufbands — det måste vara ett helt bands — oerhörda fräckhet. Natt efter natt bryta de sig in i uthus eller boningar, stjäla hos nämndemans en hel fora matvaror, hos pastorns silfverskedarne, som han fått i flyttningspresent på sitt förra ställe, nysilfret, samt hela hans kassa, 6 kronor och 42 öre; hans gamla kaftan hade de äfven anammat, men lämnat efter sig ute på gärdet — var den för gammal och nött eller funno ogärningsmännen sig ej lämpade att spela bofvar i första och präster i andra akten? På liknande, ohemult sätt hade de huserat hos rusthålla-rens, landthandlanden och flerstädes, 8 nätter i rad. Hela nejden var i en stämning som vid en fiendtlig härs antåg; kvinnorna styrkte sitt mod med att sitta uppe till midnatt och förtälja hvarandra alla hemska historier om stölder, rån, mord och spöken de kunde minnas eller uppfinna; vid gårdarne gingo drängarne vakt två och två beväpnade till tänderna med yxor och påkar; gamla muskedunder framletades och laddades efter tjugoårig hvila; smeden gick från ställe till ställe att laga låsarne; fjärdingsmannen hade gjort en särskild resa till staden för att inköpa en revolver, men vid dess afprofning fått skottet i handen, så att han var komplett otjänstbar, just då han som bäst behöfdes. Herr kommissarien hade ej ro hvarken natt eller dag, kallades än hit än dit, var ständigt på spaning, men fann det alldeles omöjligt att få spår på brottslingarne. De fräcka skälmarne! Ingenstädes lämnade de efter sig något, som kunde liknas vid ett visitkort med deras namn och adress. Länsmannen var i raseri. "Men", sade han, "lagens arm är
— 276 —
Källa: Project Runeberg ·
