Sida 229
Carl Wilhelmson. Af Hans Honom
HVAR 8 DAG
kommande och bortseg-lande, han såg naturens och människornas karghet, och lärde sig förstå det hjärta som klappade under en försagd yta. Gossens käraste leksak var en sax — med den saxen klippte han "gubbar". Och när han icke klippte, så ritade han. Det var hans sätt att leka.
En gång i veckan kom söndagens afbrott i enformigheten. Då var alltid gossens undran större än eljest. Han iakttog alla dessa människor som han kände från hvardagslifvets släp, och kände nästan en beklämning inför deras sträfva högtidlighet. Han var själf ett •drömmarnes, ett det orörliga stirrandets barn, och ibland kunde han tycka att han aldrig kom dessa människor så nära, som •då de sutto i tämplets andakt eller någon gång gåfvo sig en sommaraftons stillhet i våld.
Åren gingo och ynglingen ville alltjämt leka gosselekar, fast det började loli otydligt förnimbart för honom, att det1 nu var något mera än en lek för honom, att det rent af trädde fram med kallets okränkbara helighet. Men det är icke alltid nog med att veta hvad man vill Tiär i lifvet. Vid 15 års ålder kom han till Göteborg för att bli — litograf. Det var ju på tiden, att ynglingen lärde sig något nyttigt. Dock — envist tittadt, hälften hittadt, och •ett par år senare finna vi vår man bland eleverna på Valand, hvars målar-skola på den tiden förestods af Carl Larsson. Och efter ytterligare en tid har litografen trängts ändå mera till sidan, och en ung :herr Wilhelmson reser till Paris i den oryggliga föresatsen att utbilda sig till konstnär. I sju år dröjde "han som elev för Jules Lefebvre, Benjamin Constant •eller Tony Robert Fleury i Paris, och icke alltid hade han det så lätt. Han hörde till de stilla i landen och kunde icke hålla sig framme där mecenaterna funnos. Det var att bita ihop tänderna många gånger och afstå från många timmars nattsöm och sitta och peta med illustrationsarbete o. d. af mer eller mindre uppbyggligt slag för att få något att offra på idealens altare.
Det gick icke fort att komma fram, hvarken till erkännande eller klarhet med sig själf. 1893 inköptes hans tafla "Det gamla paret" af Konstföreningen, men det blef honom snart tydligt att denna enstaka framgång icke innebar så mycket som han i första glädjeögonblicket väntat. Och från eröfrandet af ett par skolmedaljer till vinnande af verkligt erkännande visade det sig också vara långt. En 1896 målad duk "Mor och barn", där konstnären så att säga följt den ibreda vägen, med möjligheter åt olika håll, utvisar huru
— 213 —
långsamt hans teknik kom till fasthet. Men när han detta år återvände till Sverige, tycks han nästan på en gång ha nått herraväldet öfver medlen. Ty nu möta vi den Wilhelmson, som sedan hastigt nog vann berömmelse. 98 99 utställdes den förträffliga "I kyrkan" i Wien och stannade genom köp i denna stad. Och när han 1901 samtidigt utställde i München och Wien uppmärksammades hans arbeten så mycket, att man äfven hemma fann för godt att gent emot honom pruta af på den välvilligt beskyddande förbehållsamhet, med hvilken man i de flesta fall hugnar unga krafter vid deras framträdande.
Wilhelmson kan icke sägas gå helt fri från ett mycket modernt fel, som återfinnes inom alla konstarter, den att vilja drifva manéret till gränsen af mani: i sin sträfvan att hans gång till naturen skall vara så snörrätt och så mycket hans som möjligt, kan han snudda vid onaturen. Den frivilliga begränsningen är en styrka, men kan verka torr. Att ämnesvalet alltid måste vara svenskt, ja i de flesta fall bohuslänskt, är icke utan vidare en förtjänst. (I "Juniafton i Värmland" äro åtminstone kvinnorna bohuslänskor). Han är ett stycke "specialist", med hvad detta innebär.
För Wilhelmson är vid målningen teckningen det första och färgen det andra. I hans utvecklingsgång,
Efter fotografi. Klicht: Bengt Silfversparre.
CARL WILHELMSON: »I kyrkogårdsporten».
Källa: Project Runeberg ·
