Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

hufvudet och kanske så rofvor och sätta potatis nog för att uppehålla lifsgnistan några år efter det de kastats som vrak upp på stranden. Ödet eller försynen bestämde emellertid annorlunda. Testamentet, tack vare Hamilton, innehöll att ingen del af hemmanet kunde försäljas och som förmyndare bestämdes och äro ännu i dag: borgmästaren i New-York, (väljes för 2 år), The honorable recorder (för 14 år), The president of the Chamber of Commerse (för 1 år), The president och vice d:o af Marinsocieteten (för 1 år), de äldsta prästerna af Episcopal- och Presbyterian kyrkorna (de båda sista på lifstid). Emot testamentet inlade några aflägsna släktingar till Randall en protest och vilie låta påskina att R. ej varit vid sina sinnens fulla bruk. En process börjades och först efter 30 år utföll beslutet af landets högsta domstol så, att de som bevakade sjömännens intresse tillerkändes allt hvad R. i sitt testamente lämnat dem. Under dessa 30 år utvidgades staden New-York och de som då voro förmyndare insågo att det vore lämpligare att hyra ut hemmanet och köpa land på annat håll för sjömanshemmets byggande. Valet föll på staten Island, Quen 'mongst isles of New-York bay, där ett större område inköptes för en spottstyfver.

—v* Hemmet är öppet för besökande hvarje dag utom söndagar och vägvisare, aflönade af hemmet stå till tjänst som ciceroner.

Efter att hafva inträdt genom midtportalen står man framför en enkel granitobelisk, utmärkande den sista hviloplatsen för hemmets grundläggare. I rät linie på en 1,800 fots plan resa sig 5 af de 8 trevånings hufvudbyggnaderna hvilka alla äro förenade genom tvåvåningshallar. Längst till höger af området står en staty af Randall modellerad af St. Gandens. I närheten däraf ligger guvernörens residens. Till venster af området är en större konstgjord basin, i midten af hvilken ses Neptun med sin treudd harpunerande del-phiner. Midt emot denna stå här sida vid sida Guds och Thalias tämpel.

Vid inträdet i centerbyggnaden kommer man först i en korridor, ,100 fot lång och 22 fot bred, sträckande sig upptill genom hela byggnaden och slutande med en kupol af färgade glasrutor, å hvilka ses solen, månen och en del stjärngrupper. Rätvinkligt mot denna korridor går en annan, 508 fot lång, förenande de fem frontbyggnaderna. Söder om dessa ligga de tre andra hufvudbyggnaderna som äro inredda tiil matsalar, äfven dessa förenade och bildande ett helt. Korridorerna utgöra i bottenvåningen arbetsrum samt i öfra våningen spel- och läsrum för de gamle som ej vilja eller kunna arbeta. Å väggarna hänga nautiska oljemålningar och här och där nautiska motton, såsom: "Rest after dangerous toil!" "The cross is my anchor" etc. Golfven äro inlagda med trämosaik. Allt är fint och putsadt som om skeppsbord.

Då hemmet 1833 öppnades var byggnadernas

efter fotografi. BARNHEMMET.

och dess frestelser samt de olika nationaliteterna, så är uppförandet i stort sedt mycket godt. Att smärre tvister angående t. ex. hvilket fartyg som seglade på den eller den traden för 50 år sedan, hvilken hvalfiskångare dödade de flesta hvalarna, hvilket fartyg för ett halft århundrade sedan gjorde den snabbaste resan från New-York till San-Fransisco, hvilket är det rättaste sättet att bärja bovenbram läseglet, från märsen eller från däcket, eller hvilken är den vackraste synen: en kvinna med ett barn vid sitt bröst eller ett skepp under fulla segel, då och då förekomma är ju mindre att undra på. 1 allmänhet afgöras dessa tvister utan ödesdigra följder. Tänkom oss 1000 präster eller 1000 gamla ungmor inhysta under samma tak, nog gåfves det då dispyter!

Största möjliga frihet tillåtes de gamla sjöbussarna och vilja de gå från hemmet på längre eller kortare tid så behöfves härför endast en anmälan, hvilken sker på det enkla sättet att de borttaga sin nummer-knapp från platsen vid matbordet och lämna den till stewarden med upplysning om hur lång tid de ämna blifva frånvarande.

Nu några ord om honom, som åvägabragte detta hem. År 1801 dog i New-York en skeppsredare och ägare af kaparefartyg vid namn Robert Richard Randall, utan direkta arfvingar. Vid uppgörande af sitt testamente fördelade han, som kan vara af intresse att nämna, bland annat: till sin hushållerska Betsy Hart sina manschettknappar och en lifränta på 40 pund sterling, till sin kusk Gevan Irvin sina skospännen af silfver samt strumpebandspännen. Då vid kvarlå-tenskapens fördelning hans jurist Alexander Hamilton påminde honom om att han också ägde ett hemman utanför New-York (mellan nuvarande 4 och 5 ave. 6 och 10 Street East. New-York sträckte sig på den tiden till nuv. Wall Street med en befolkning af 45,000 invånare) frågade Randall efter en stunds funderande: "Hvem skall jag gifva detta till?" Hamilton: "Huru har du förtjänat din förmögenhet?" R.: "Fartyg och sjöfolk!" H.: "Gif hemmanet till sjöfolket. På detta vis blef det afgjordt att detta hemman på hvars grund nu stolta skyskrapor resa sig, blef testa-menteradt till ett hem för ålderstigna, orkeslösa sjömän. Men föga anade hvarken Randall eller Hamilton, hvilket kol-lossalt värde detta hemman med tiden skulle få. Randalls afsigt var att hemmanet i sig själft skulle blifva en tillflyktsort, där gamla sjömän kunde få tak öfver

DOCKHUS. KlicM: Bengt Silfversparre

— 468 —