Sida 403
Ryssland just nu. V. Af Oleg
HVAR 8 DAG
Efter fotografi. Klichi: Bengt Silfrcrtparre.
TATARSTADEN BACHTJI-SARAJ med det ti]l stor del i klipphålor inrymda karaiterklostret Uspeskij.
tid: man påminnes öfverallt om Krimkrigets hjältar och offer. I ett museum har man samlat dess monument och kuriositeter, och på Malachovkullen hat inan rest ett kors med den vackra inskriften:
Unis pour la victoire, j R6unis par la mort, Du soldat c'est la gloire,* Des braves c'est le sort.
Krimkrigets segervinnare ville inte tillåta Ryssland att ha någon örlogshamn vid Svarta hafvet, men nu är likafullt Sevastopols hamn ett tillhåll för dessa svarta pansarkolosser och torpedbåtar. På kvällen sei man dem med sina strålkastare belysa staden och hamnens ;ulopp, långsamt letande utefter uddar och holmar, och ändå kunna de vara lugna, ty turkarna äro inga japaner, och inte ens rysk fantasi har sett främmande torpedbåtar i Svarta hafvet.
I Sevastopols hamn är det lugnt, men i dess präss är det oroligt. Man skrifver långa artiklar om det orättvisa i de traktater, som förbjuda den ryska flottan att passera de turkiska sunden, eller man söker att tolka dem på ett öfverraskande gynnsamt sätt. Bittra jeremiader afsjungas öfver de engelska krämarnas själfviska och trolösa politik, som misskänner de bästa ryska sträfvanden och förhoppningar. Man unnar sig i utbyte nöjet att dra fram ur glömskan den senaste broschyren om det indiska invasionsprojektet: det är en rysk officer, som under titeln "Ryska örnens flykt till Indus" i den har nedlagt de mogna frukterna af sin krigiska fantasi.
Det finns ett ställe nära Sevastopol, dit man med fördel kan fly undan alla politiska kannstöperier och allt det modärna lifvets buller: det är Bachtji-Saraj, "trädgårdarnas palats", tatarstaden, som var de krimska kanernas residens, innan de glupska ryssarna kommo. Det är en helt och hållet orientalisk stad, med husen
slumpvis strödda mellan vinrankor och fruktträd, med en massa smäckra moskeer och med Kanernas utomordentligt vackra palats. Man ser där den berömda tårfontänen, som inspirerat Pusjkin till ett af hans mest betagande poem. Man undrar öfver hufvud inte på att Bachtji-Saraj under våren och hösten ät en vallfartsort för den förnäma värld, som då samlas i Jalta och Alusjta, ty allt där är prägladt af en sällsam skönhet. Och ingen plats ägnar sig bättre för en eller annan episod i en mondän roman.
De stackars tatarerna ha inte mycket kvar af sitt rike, allt fler ha med tiden tjinovnikarna blifvit och allt fler de fula kyrkorna och klostren med sina förgyllda, lökformiga kupoler. Därför ha också tatarerna allt mer börjat utvandra till Turkiet, där man förstår deras språk och delar deras tro och seder.
Och främlingen, som sett Bachtji-Saraj längtar också till Konstantinopel, bort från tjinovnikarnes och de fula kyrkornas land till minoreternas stad och stor-herrns rike. Men då. just skall han lära känna tjinovnikarna från deras minst älskvärda sida.
Det går en ångbåt från Sevastopol direkt till Konstantinopel vid 1 l-tiden på söndags morgon. Ett par timmar dessförinnan är jag nere för att köpa biljett i kontoret. Passet är i ordning, viseradt till Turkiet, och allt tyckes klart. En skara brokigt utklutade tatarer trängas med sina pass i handen kring de båda gendarmer, som kontrollera de afresandes papper. Jag lämnar fram också mitt pass.
— Det duger inte, blir mitt besked, det fordras intyg från polisen här. Det kan ni få nu genast. Poliskontoret är strax här bredvid. Utan intyg från polisen får ni inte resa.
Det var sant! Jag har glömt den olycksaliga förordningen, att ingen får lämna det ryska riketutan detta stämplade papper, som man dock brukar få utan
— 387 —
Källa: Project Runeberg ·
