Sida 107
Så i ständigt kretslopp förda årets dagar raskt förgå. Mänskor så, ock mänskor skörda, sorg och glädje växla må.
Hvarje årstid har sin lära, allmakt, visdom där man ser. Dig, o, Gud, ske pris och ära, du allena växten ger!
74. Sommarregnet.
Ej susar en fläkt, ej ett blad sig rör, och fåglarna tystna, och blomman dör.
Och flämtande hjordar hasta sitt lopp till källan, som porlar i lunden opp.
Och jorden smäktar i solens brand, men moln sig lägra vid himmelns rand.
Nu hänga de ren kring fjällets bryn, nu skymmes solen, nu brister skyn.
Nu störta de svalkande skurar ned på den vissnade lund, på den brända hed.
Du glittrande droppe, fall, o, fall! Den döende blomman lefva skall.
Du fågel, som förr bland grenarna slog, sjung åter en sång i den svala skog!
Blås jorden torr, du somnade fläkt, ty himmeln har tvagit dess sommardräkt!
Af must och kärna är åkern full, flyg ut att vagga dess mognande gull!
Tillbed i stoftet, du jordens son! Välsignelsen kommer ofvanifrån.
Där skiner solen. I skuggor, flyn! Se, löftets båge strålar i skyn.
