Sida 88
Den trogna gumman var den enda, som hade någon rätt till den döde. Denne fördes till hennes hem, och hon tog på sig hela omsorgen om hans begrafning. Då grafven var uppkastad och grufarbetare kommo för att bära bort den döde, låg han där prydd med den halsduk, som hans trolofvade hade gömt som minne af lyckliga ungdomsdagar. Själf följde den gamla liktåget i högtidsdräkt, liksom om hon skulle hafva gått för att vigas till hustru. Hon var glad och frimodig i sitt hjärta, ty hon hade lärt, att denna tid är endast en förberedelse till evigheten, och hon hade öfvervunnit fruktan för döden i tron på honom, som är uppståndelsen och lifvet.
63. Höstvisa.
Se, töcknet de silfvergrå vingar slår ut öfver lundarnas sal, och lyktgubbar dansa i ringar vid prasslet från kärrängens al. Ur skrefvorna ufvarna ropa, och stormarna tjutande sopa de hvirflande löf ned i dal.
Hopkrupen i grantoppen sitter den urriga korp vid sitt bo. Ur sömnen han stundom uppspritter vid ulfvarnas tjut uppå mo. Djupt humlan sig borrat i backen, skogsmyran sig gömt uti stacken och ödlan i sophögens sko.
Sig samla på tusende fläckar regnpussar än stora, än små, och växande, svällande bäckar, som högt öfver bräddarna nå, de svänga i hvirflande ringar, än hvälfva de fjärilens vingar, än rosens bland kvistar och strå.
