Sida 206
O, Visby, hvem har dig i gruset lagt? Hvart går jag här att guld och purpur finna? Hvad är den, dina tempels forna prakt af brons och silfver under hvälfda bågen? Hvad är din här och dina flottors makt? En sagans dröm, en hägring blott på vågen.
Den tid du minnes, då du täljde glad på redden där väl hundra stolta segel, då lysande palatser rad vid rad betraktade sin bild i hafvets spegel. Till fjärran land din raska drake gick, som hafvet gingo dina tankar höga. Du skänkte Bysants skatter knappt en blick, Venedigs prakt såg afundsfritt ditt öga.
Du, »Österhafvets öga»! Sköna ö! Smaragd, som glänser i vår kungakrona! Din vimpel än kan flyga öfver sjö. Hvad forntid bröt, kan framtid än försona. Där ute ligger du, en förpost lik, af tappra armar full och fria sinnen. Den dag kan gry, då du är lika rik på nya lagrar som på gamla minnen.
*
116. Stora Karlsö.
Vid Gotlands västra kust ungefär fyra mil söder om Visby och halfannan mil från Klintehamn ligga Stora och Lilla Karlsö. Båda äro obebodda och i det närmaste skoglösa. De tillhöra hemmansägare på Gotland, som begagna dem till betesmarker för sina får.
En tidig junimorgon befann sig författaren af dessa anteckningar i sällskap med tvenne naturforskare och en fiskare i en liten öppen båt på lustfärd till Karlsöarna. Det var en af dessa naturens och sommarens högtidsstunder, hvilkas härlighet man ej förgäter. Det var »ett betydligt godt väder», sade fiskaren, som var vår roddare och blifvande vägvisare.
