Sida 376
Jakten efter vildrenar är allmän och lönande i Lappmarken, hvarför man uppfunnit många sätt att fånga dessa djur. De fällas dock vanligast med lodbössor. Med en tam ren åker man omkring i trakten, där vildrenarna uppehålla sig, till dess man fått sikte på en flock. Då binder man sin dragren och lagar så, att man är under vinden för renflocken. Därefter kryper man inom skotthåll iakttagande den yttersta försiktighet, ty vildrenen är mycket uppmärksam och skygg. Lapparne lära äfven fånga renar med snaror af hamptåg. Flera folkslag äro för sin utkomst helt och hållet beroende af vildrenarna.
180. Resa i Lappland.
1.
Om vintern 1825 företog jag — skrifver den bekante missionären Stockfleth — jämte några följeslagare en resa i Lappmarken.
Lapparnes körredskap äro enkla men särdeles ändamålsenliga. Öfver renens panna bindes omkring hufvudet ett tåg eller band, och i detta knytes en töm, som vanligen är gjord af renskinn. När man kör, lindar man tömmen hårdt om högra handen, på hvilken man har en tjock, luden renskinnshandske, för att tömmen ej måtte skära in däri. Genom att kasta tömmen åt höger eller åt vänster styr man renen. Kring dess hals hänges en ring af ludet renskinn. Däri fästes nedtill en dragrem, som från detta seltyg löper under renens bringa och mellan dess ben bakåt till en ögla i släden. Omkring halsen hänges ett halsband med en bjällra. Slädarna äro af två slag. Båda slagen likna små båtar. De äro framtill spetsiga och baktill tvära. Bottnen är rund och har en platt köl, som är en dryg hand bred och tre centimeter hög. Slädens höjd är omkring tre decimeter. Båtarna, som höra till det ena slaget, äro alldeles öppna; de, som höra till det andra, hafva däremot framtill ett hvälfdt, vanligen med sälskinn öfverdraget däck. Detta tjänar till skydd för den åkande, som med utsträckta ben sitter på slädens botten. Lapparne själfva begagna oftast odäckade slädar, emedan däcket hindrar deras rörel-
