Sida 310
155. Grufarbetaren.
På liimlalivalfyet håller solen vakten.
Jag ser dess strålar ej, de klara, rena.
Här sträfvar mörkret att allt ljus förstena, det oinskränkt vill här behålla makten.
Det tronar ännu i den öde trakten, där malmens ådror sig i berget grena, och där vid blosset krökt jag går allena och bryter järnet ur de hårda schakten.
Tungt är mitt arbet’, grå min hjässa vorden, men släggan ger mig bröd, och efter fröjden, som yrar ofvan mig, jag längtar föga;
ty fliten trifs i själfva underjorden, den Högste bor i djupet som i höjden, och än i mörkret ler mot mig hans öga.
156. Björken.
Björken är nordens mest utmärkande löfträd och öfver hufvud kanske det egendomligaste af alla, som förekomma i vårt land. Dess mest i ögonen fallande drag äro den spädhet och spenslighet, som visa sig i alla dess delar, den smärta stammen, den spetsiga kronan, de fina kvistarna, hvilka ofta i synnerhet hos gamla träd hänga slakt ned, de smala bladskaften och de små, lättrörliga bladen. Egendomlig är äfven barkbildningen. Det yttersta lagret är nämligen mycket tänjbart. Följden däraf är, att björken mycket länge behåller barken slät. Först vid hög ålder blir den full af sprickor. Den yttre delen af barken kallas näfver och består af omväxlande hvita och brunaktiga lager, hvilka småningom falla af; alltid kommer dock ett hvitt lager att ligga ytterst. Det är just här af, som stammen får sin hvita färg. Dessa båda egendomligheter — den smärta växten och den släta, hvita stammen — gifva trädet en synnerlig lätthet och finhet. Dessa egenskaper framträda i synnerhet om våren, då de i förening med de nyutslagna bladens ljusa grönska och friska doft bilda ett helt af utsökt behag.
