Sida 359
Den sorgsna nattens näktergalar mig fly. Ej sången jag förstår.
Ifrån min krona göken talar med glada rop hvartenda år.
Visst tusenårig är hans visa, ej konstig i sitt enkla lopp, men hvarje vår dock alla prisa hans hälsning från min gröna topp.
174. Luleälf.
1.
Luleälf är utan jämförelse den vattenrikaste af de norrbottniska älfvarna. Den består af tvenne grenar, hvilka förenas på betydligt afstånd från hafvet.
Den nordliga grenen, hvilken kallas Stora Luleälf, kommer från tvenne fjällsjöar, Yiri och Yaste, i hvilka flera smärre strömmar utmynna. Dessa komma dels från Sulitälma och andra höga fjäll, dels från sluttningen af de berg, hvilka ligga emellan Luleälfs båda grenar. Sedan Stora Luleälf under sitt lopp från Yaste böjt sig mot nordost och därunder upphämtat flera tillflöden från fjällryggen emellan Sverige och Norge, infaller den i de sjöar, som med ett gemensamt namn kallas Lulevattnen, och som hafva en längd af nära fjorton nymil. Dessa vatten äro på två ställen afbrutna af fall. Det ena af dessa är Stora Sjöfallet, där vattnet i tre afsatser kastar sig ned från sjön Kårtje med en sammanlagd fallhöjd af omkring trettioåtta meter. Den östligaste och största af nämnda sjöar kallas Stora Lulevattnet.
På en mils afstånd från denna sjö sänker sig älfven i fall på fall. Det nedersta af dessa är det bekanta Harsprånget. Intet af de svenska vattenfallen torde i betydenhet kunna täfla med detta. Älfven, som på omkring tre kilometer sänker sig icke mindre än sjuttiofem meter, forsar våldsamt fram i en djupt nedskuren, trång bergsremna. Där fallet börjar, ligger en ödslig klippö. Älfvens stränder, som på båda sidor om ön äro mycket branta, blifva längre ned alldeles lodräta och bilda en trång klippränna, omgifven af höga berg. Så snart vattenmassan uppnått ön, delar den sig på ömse sidor
