Sida 134
klara, sköna solljuset. Men knappt var jorden tillpackad omkring honom, förrän han kände sig genomströmmad af ett nytt lif. De gröna bladen, de härliga blommorna, som slumrat inom det färglösa skalet, sköto upp, och snart var löken förvandlad till en skön, doftande lilja.
»Huru dåraktig var icke min rädsla för den svarta grafven!» tänkte den sköna blomman. »Mitt rätta lif kunde ju ej börja, förrän jag blifvit gömd i dess sköte.»
92. Martins gåfva.
När i kulen höst du ser löfvet gulnadt falla ner och en dimma kall och våt höljer skogens öde stråt
och de hvita flockar små såsom vinterns förbud gå, ställs en ädel hjältes bild för ditt sinn’ så skön och mild.
Riddar Sankt Martinus red pansarklädd från slottet ned; kring gestalten smärt och hög manteln vid för vinden flög.
Under portens höga hvalf stod en fattig man och skalf, och med ödmjukt lutad rygg drog han sig åt sidan skygg.
Ömkan hjältens själ betog, svärdet han ur skidan drog, skar i tu sin mantel, gaf tiggaren en hälft däraf.
Kvar den arme häpen stod, men i striden drog med mod riddarn med sin halfva dräkt, stridde lika oförskräckt.
I densamma nattens lopp väcktes han ur sömnen opp; se, i strålar hög och mild stod vid bädden Jesu bild.
Gudasonen själf det var, mantelns ena hälft han bar, sade med en himmelsk blick: »Det var jag, som gåfvan fick.»
När i kulen höst du ser löfvet gulnadt falla ner och en dimma kall och våt höljer skogens öde stråt
och de hvita flockar små såsom vinterns förbud gå, då, mitt barn, jag ber dig, tänk på Sankt Martins milda skänk.
Ser du, hur en gammal man sig för köld ej värja kan, hur ett barn med nakna tår genom snön till skolan går,
eller om en mor du ser digna sjuk på halmen ner, där hon vid sin tärda barm knappt sin älskling håller varm;
