Sida 46
34. Den lille trumslagaren.
1.
Året 1854 var ett minnesrikt år för Gotland. England och Frankrike voro invecklade i krig med Ryssland. För att mot möjliga faror värna ön, som ligger så ensam där ute i Östersjön, hade konung Oskar I låtit dit sammandraga mycket krigsfolk från fastlandet. Krigarne förlädes ute på landsbygden och inkvarterades i gårdarna.
Bland dem var en liten trumslagare, som vi här vilja kalla Janne. Han var en fattig fader- och moderlös gosse, hvars uppfostran blifvit mycket vårdslösad. Janne inkvarterades i en bondgård på öns norra del. Till bostad fick han en mörk och otreflig kammare i en sidobyggning.
På samma gård men i en annan byggning bodde en änka, som af gårdsfolket kallades mor Gertrud. Hennes egna barn voro länge sedan döda. Mor Gertrud var mycket barnkär. Hon gaf sig därför ofta i samtal med den lille trumslagaren och fick därunder höra, huru otrefiigt han bodde. I sin rymliga byggning hade hon en liten kammare, som ingen bebodde. Denna erbjöd hon åt den lille trumslagaren. Janne bad sin kapten om tillstånd att få byta kvarter. Så snart han fått detta, flyttade han till den vänliga gumman.
Den lille trumslagaren såg putsad och ren ut i sin vackra uniform, men i själfva verket var han osnygg och smutsig. Mor Gertrud ombesörjde nu först, att han fick sig ett grundligt bad. Därpå framletade hon några skjortor och strumpor, som funnos kvar efter hennes egen gosse, och skänkte dem åt Janne tillika med en hvardagsdräkt. Då mor Gertrud visste, att det ej var nyttigt för honom att gå fåfäng, lät hon honom på lediga stunder hjälpa till i stallet och ladugården. Snart fann han nöje däri. För öfrigt fick han lära sig morgon- och aftonböner samt läsa högt ur bibeln och hvarje söndag därjämte en predikan ur Luthers postilla.
Inom kort blef trumslagaren som en ny människa. Hälsa, glädje och käckhet strålade från hans ansikte. Förhållandet mellan Janne och mor Gertrud blef också med hvarje dag
