Sida 39
är lejonet, som härbergerade mannen, och mannen, som läkte lejonet.»
*
27. Skeppsgossen.
Ett skepp var ute på en långresa. En dag utbröt hastigt en häftig storm. Den varade i fem dagar. Skeppet kom i sådan fara, att manskapet ansåg sig nästan förloradt. Just som stormen rasade allra häftigast och vräkte fartyget än hit och än dit på de väldiga vågorna, kom tågverket på stormasten i oordning. Detta måste åter sättas i ordning så fort som möjligt. Men det syntes nästan omöjligt att gå upp i masten under en sådan storm. Åtminstone var det ett lifsfarligt vågstycke att klättra dit upp. Detta oaktadt befallde kaptenen en liten skeppsgosse att ställa tågen i ordning. Denne var enda barnet af en fattig änka, som nödgats skicka honom ut i världen, emedan hon knappt kunde förtjäna bröd för sig själf.
Då gossen hört kaptenens befallning, tog han af sig mössan och såg först upp till toppen på masten och sedan ned på de skummande vågorna. Han teg ett ögonblick. Därefter såg han på kaptenen och sade: »Jag kommer strax.» I detsamma sprang han ned i kajutan. Efter ett par minuter kom han tillbaka och började nu flinkt och frimodigt klättra uppför tågstegarna. Mannen, som berättat denna händelse, stod på däcket och följde gossen med ögonen. Han frågade kaptenen: »Hvarför har ni skickat denne lille gosse upp i masten? Han kommer icke med lifvet ned igen.» Kaptenen svarade: »Män falla, där gossar stå. Den där klättrar som en ekorre.» Mannen såg åter upp. Nu var gossen i mastkorgen; nu gick han vidare. Stormen vräkte skeppet på sidan, så att masten nästan doppades i vågorna. Gossen höll sig fast. Inom en fjärdedels timme var han åter nere på däck glad och oskadad. »Gud vare lofvad!» sade mannen.
Samma dag sökte han upp gossen. »Var du icke rädd?» frågade han honom. »Jo», svarade denne. »Det kunde jag nog förstå, ty du betänkte dig ju först i kajutan.» »Jag betänkte mig icke», sade han, »jag ville först göra min bön
