Sida 45
vårt land. Signe skyndade till fönstret, torkade den daggiga rutan och såg ut öfver insjöviken. Där vimlade det af oräkneliga svalor, som samlat sig dit från hela trakten. Snart hördes ett tusenfaldigt »vitt, videvitt», och flockarna höjde sig och försvunno mot söder.
Men Signe somnade åter, och i drömmen såg hon en negerflicka stå på gräsmattan utanför sin moders hydda i det aflägsna Afrika. Flickan klappade förtjust de svarta händerna, när hon hörde svalornas kvitter öfver sitt hufvud. Hon hälsade dem välkomna åter från deras sommarfärd till norden.
33 B. Svalornas afsked.
Och svalorna samlas till flykt, till flykt så kulna på takets ås. At lämna det egna hemmet, de byggt, det kostar dock på, förstås.
En sommar de rustat med ungar och bo och bråkat med hushåll och spis. Nu vilja de göra sig litet ro allt uppå sitt eget vis.
Men fastän palmernas härliga lund dem vinkar bort öfver våg, det är dock en sorglig afskedsstund, när de begynna sitt tåg.
Föräldrarna flyga till hemmets dörr, där glada de bodde nyss. De gifva hvarandra vid minnet af förr ännu en afskedskyss.
Men ifrigt ungsvalorna höja sitt skri, de vilja i världen ut. Då afskedstagandet är förbi, man ger sig åstad till slut.
Farväl, farväl! I det dimmiga blå försvinner den kvittrande här. Den kommer väl åter med våren ändå, ty kärt är dock hemmets besvär.
