Sida 367
Vargen behöfver vanligen ett ganska ansenligt mål för att blifva mätt. Han angriper därför helst större djur, såsom tam boskap, får, svin samt älgar och renar, men i brist därpå håller han till godo äfven med det mindre villebrådet, såsom hare, fågel och dylikt. På åtel går han ganska ofta och äter den lika gärna, äfven sedan den blifvit skämd.
Då tillfälle yppar sig, dödar vargen i likhet med lon en hel mängd djur, innan han gifver sig tid att börja sin måltid. Endast när han är mycket utsvulten, stillar han sin hunger med det först fällda djuret. Det har till och med någon gång inträffat, att han på en enda natt kunnat döda ända till trettio tama renar. I fjälltrakterna är han också lapparne till otrolig skada. Han lämnar aldrig deras renhjordar ur sikte, utan, så snart något djur blifvit efter eller skilt sig från de öfriga, eller så snart han, osedd af vaktarne, kan nalkas och intränga i hjorden, är han alltid färdig att plundra och anställa förödelse.
Då vargen skall fånga ett djur, smyger han sig fram, till dess han kommer det så nära, att han med några väldiga språng kan komma det in på lifvet. Lyckas han ej att genast gripa sitt byte, förföljer han det för att om möjligt hinna upp det. Äro flera vargar tillsamman, plägar vanligen en af dem följa spåren af det flyende djuret, under det att de öfriga söka att på omvägar genskjuta det. Hästar och större djur drifva de ofta ut i något djupt kärr eller någon mosse för att så mycket säkrare få dem i sitt våld.
177. Skridjökeln på Sulitälma.
En af Skandinaviens största skridjöklar är den på Sulitälma. Den har en längd af en half mil och en höjd af öfver hundra meter. Den ser ut som en isvägg, hvilken täcker bergets sidor. I dess nedre kant finnas här och där ofantliga hvalf, som omgifvas af stora spetsiga ispyramider. Ofvanpå den träffar man stundom remnor så vida och djupa, att lappar med hela sin renskara för alltid försvunnit i dem.
Hela denna ofantliga ismassa är i oupphörlig skridning nedåt. Ständigt underskäres den vid sin nedre brädd så
