Sida 27
Följande dag, då Anders som vanligt satt och såg ut genom fönstret, gick Johan förbi, men han såg ännu matt och trött ut. Anders knackade på rutan åt honom. Johan visste ej, hvad han skulle tänka. Kanske Anders ville hämnas på honom. Han ämnade gå vidare. Anders knackade då än ifrigare och visade honom äpplet. Johan gick nu till fönstret. Anders öppnade det och räckte honom äpplet. »Du är ej frisk», sade han, »och kan nog ej leka med kamraterna; tag äpplet i stället!» Johan tog det och gick. Ju mer han såg på det, dess mer brände det honom i handen. Han kom att tänka på huru många gånger han pekat finger åt Anders och smädat honom. Nu hade denne, hvilken han varit så elak emot, försakat detta rara äpple, fastän han så sällan kunde få njuta sådana godsaker. Han blygdes öfver sitt uppförande och kände alltmer deltagande för Anders. »Hvad han måtte vara snäll!» tänkte han. Från den dagen gjorde Johan aldrig mera narr af Anders utan blef vänlig och kärleksfull mot honom. Han plockade blommor i skogen och gaf honom; han delade ofta med sig åt honom, när han fick något godt, och sökte så gång efter annan förljufva hans ensamhet.
*
18. De två systrarna.
Det var en gång tvenne systrar. Den ena hette Inga, den andra Elin. Inga var sju och Elin åtta år gammal.
Deras föräldrar hade en stor hund och en vacker helt och hållet hvit katt. Dessa djur voro uppfödda tillsamman och kommo därför mycket väl öfverens. Ofta hände det om vintern, att katten, som var mycket frusen af sig, lade sig mellan hundens framtassar och gömde sig under hans långa hår.
Lilla Inga var mycket god vän med både hunden och katten samt smekte och klappade dem ofta. Aldrig såg man henne göra dem illa. Ofta gaf hon hunden socker och lämnade vanligen litet af sin frukostmjölk kvar i koppen åt katten. Hon tog sig också mycket väl till vara för att trampa på dem, då de lågo och sträckte sig i solskenet.
