Sida 43
33 A. Signe och svalorna.
Det var en vacker morgon i midten af maj. Signe kom springande ut på gården men stannade plötsligt och spejade med handen öfver ögonen uppåt den klarblå skyn. Därifrån hördes ett gladt »vitt, vitt, videvitt». Signe skyndade då in och ropade i dörren: »Mamma, mamma, de hafva kommit, svalorna hafva kommit åter!»
»Så du skriker, barn. Det låter, som om höken hade kommit och icke svalorna», sade modern, i det hon stod upp och följde sin flicka ut på gården för att själf se de kära vårgästerna, hvilka i djärfva ringar kretsade där ute.
På middagen fick pappa del af den glada nyheten. Men till Signes stora förvåning svarade han: »Svalorna hafva icke varit borta under vintern, och icke heller hafva de gjort någon långresa på våren. De hafva legat i vintersömn: somliga i leran på sjöbottnen, andra i dyn i skogskärret.» Signe fick tårar i ögonen. »Vår lärarinna, som alltid talar sanning, har sagt oss, att svalorna komma om våren från det aflägsna Afrika.» Detta visste nog äfven fadern. Han hade blott velat pröfva sin flicka, huruvida hon lagt på minnet lärarinnans ord. Han klappade Signe vänligt på kinden och uppmanade henne att under sommaren noga studera svalornas lif.
Och detta gjorde Signe. Redan följande morgon såg hon två svalor bygga sitt bo under taklisten. De hurtiga små fåglarna fogade lerklimp till lerklimp, strå vid strå, och, innan veckan gått till ända, hängde där ett korglikt bo, fodradt med ull och dun. Signe kunde se det så väl från gafvelfönstret på vinden. Svalorna voro i början litet rädda, men snart blefvo de vana vid att ett par vänliga barnaögon då och då blickade ned på dem och deras arbete.
En dag i slutet af maj upptäckte Signe fem stycken små, hvita, glänsande ägg i svalboet. På dessa ägg låg svalmor nästan oafbrutet under två hela veckor. Därefter kröp en vacker dag en liten svalunge ur hvarje ägg. Det blef nu en obeskriflig glädje och ett förunderligt väsen i svalboet. De små ungarna pepo och kvittrade, och svalfar och svalmor
