Sida 130
På längtande vinge vid morgonens sken flög biet till daggfyllda skålarna ren. »Se, läskande drycken», det sade, »här står, ur hvitaste koppar jag dricka får.
Och honung på bottnen jag glimma ser.» Så sträckte det gladt lilla tungan dit ner, drack flitigt och surrade: »Smakar rätt godt. Sött tycker jag om, och det har jag fått.»
Gud sade till sommaren: »Sparfven också skall dukadt bord som de andra få.» Då klädde sig trädet med bär vid bär så friska och runda, — en väldig här.
Och sparfven han tänkte: »Jag sätter mig ner och spisar de rika Guds gåfvor, jag ser. De gifva mig krafter i märg och i ben.» För maten han tackade sjungande sen.
Gud sade till hösten: »Låt duka af! De ätit sig mätta af hvad jag dem gaf.» En kylande vind då ilade fram och andades frost öfver grenar och stam.
Och löfvet det gröna blef gult och blef rödt, snart ett efter annat på marken låg strödt. Ty, hvad som ur jorden har stigit, en dag skall falla till jorden; så lyder dess lag.
Gud sade till vintern: »Det göm, som är kvar; mitt visthus du stänge till kommande dar!» Snömassor då lades däröfver, — men Gud ej glömmer den värld, som fick lif på hans bud.
89. Hvad yfves du öfver?
I visthusboden hade man satt in en säck. En råtta, som fick se den, undrade, hvad som kunde vara däri. Hon begynte gnaga på den, och snart hade hon gjort ett hål därpå, ur hvilket hon kunde taga den ena ärten efter den andra.
