Sida 13
Mycket ledsen gick han tillbaka och frågade i sträng ton, hvem som hade gjort detta fula streck. Georg blef rädd och var ett ögonblick villrådig, om han skulle säga sanningen. Han kände sig väl frestad att tiga för att slippa bannor och aga, men strax därpå samlade han allt sitt mod, steg fram till fadern och sade: »Pappa, jag kan icke ljuga; jag har gjort det med min yxa.» Då tog fadern honom i sin famn och sade: »Mitt kära barn, jag ville hellre förlora tusen päronträd än hafva en lögnare till son.»
Denne gosse blef sedermera en utmärkt man, som under namnet Georg Washington befriade sitt fädernesland och med vishet rådde öfver millioner människor.
*
5. En god granne.
Det var en dag tidigt på hösten. På åkrarna, som omgåfvo en by, var skördearbetet i full gång. Männen gingo i en lång rad, den ene efter den andre, och afmejade säden, kvinnorna togo upp den och bundo den i kärfvar samt buro dessa tillsamman och ordnade dem i skylar. De äldre barnen vaktade boskapen, som betade på ett närliggande fält, de mindre lekte gömma. Bakom buskar och sädesskylar funno de goda gömställen. Under ett skuggrikt träd låg gårdshunden och vaktade arbetarnes matsäckskorgar. Allt var lust och lif.
Plötsligt ljödo klockorna i byns kyrka. Alla hörde upp med arbetet och vände sig mot byn. Där steg en rökpelare upp mot skyn. »Elden är lös!» ropades det. Liar och räfsor kastades, små och stora skyndade till byn för att rädda, hvad räddas kunde. Bland dem var en fattig arbetare, som endast ägde en liten stuga. Då han kom in i byn, mötte han en man, som sade honom, att elden hotade hans stuga. »Om du skyndar dig», fortfor mannen, »kan du törhända rädda ditt husgeråd.» Den fattige arbetaren frågade då, huru det stod till med hans närmaste grannes hus. Mannen svarade, att elden just nu hade fattat tag uti det. »Då», sade han, »måste jag först söka rädda min granne. Han är sjuk och kan ej hjälpa sig själf.» Därpå skyndade han förbi sitt eget
