Sida 387
Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gnldvingade älfvor sin bal. Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen, och dvärgarne hamra sitt guld ini fjällen.
Men åter på bergen står Yindsvales son och skakar de snöiga vingar med dån, och hararna hvitna, och rönndrufvan glöder, och tåget församlas. Mot söder, mot söder!'
Till grönskande ängar, till ljummande våg, till skuggande palmer står åter vår håg. Där hvila vi ut från den luftiga färden, där längta vi åter till nordliga världen.
184. Fjällen.
Resande hafva liknat fjällen vid ett haf i högsta uppror, hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat. Täckta af is och en bländande hvit snö kasta de vid klart väder en glänsande blånad rundt omkring sig. Man ser öfver molnen i den blå luften fjällspetsarna, hvilka återkasta solstrålarna från sina glatta sidor. För ögat synas de hafva en omätlig höjd och tyckas nå själfva himmeln. Ännu vid midnattsstunden flamma deras snöiga toppar ofta af solens från synkretsen flödande strålar, och denna så kallade isblink glänser som eld mot de nedanför liggande dalarnas djupa skymning.
Då man längst norr nt nalkas fjällen, råkar man först gränsen, där granen upphör att växa. Hon har redan förut antagit ett ovanligt utseende. Fullsatt ända från marken med svartaktiga kvistar och med liksom bränd topp ger hon ett bedröfligt skådespel i de ödsliga skogarna. Äker-bären hafva med detsamma upphört att mogna. Gäddan och abborren försvinna ur sjöarna. Granens växtgräns är i lappmarkerna vid pass ett tusen meter nedom gränsen för den ständiga snön.
Ofvanför granens gränsområde återstår tallskogen men ej reslig såsom vanligt utan med låg stam, grofva, vidt utsträckta grenar, fordrande århundraden för att nå äfven
