Sida 205
En annan både egendomlig och praktfull tafla visar den forna hansestaden, då man en sommardag kommer seglande eller ångande norr ifrån, eller om man i roddbåt gör en utfärd på hafvet långs visbystranden. En befäst stad i medeltidsskrud med vallar och med ringmur, hvilken ytterligare förstärkes af omväxlande högre och lägre flersidiga torn, tyckes liksom stiga upp ur vågorna. I en aflång kretsform sträcker sig långs hafvet den sexhundraåriga stadsmuren, som med hänsyn till storartad prydlighet icke lär äga sin like i norra Europa. Denna fästningsmur, som har trenne tornlika hufvudportar och utom dessa tjugofem jordfasta och åtta s. k. sadeltorn, omsluter staden, som likt en skådebana höjer sig med tre afsatser, och öfver hvars husmassor, som hvila bland jättehöga valnöt- och andra löfträd, resa sig de väldiga kyrkruinerna och de hanseatiska köpmanshusen med sina smala, trappformiga gafvelspetsar. Längst till vänster ser man de ofvannämnda kyrkorna samt uppe i staden domkyrkan Sankta Maria och längst uppe på Kyrkberget och södra klinten ringmuren med dess väldiga torn, hvilka ännu tyckas stå kring kyrkor, hus och trädgårdar liksom grånade, jättelika, förstenade skyltvakter från forna tider. Och, är det afton, och lutar solen till sin nedgång, då öfverdragas de grå minnesvårdarna och de grönskande trädgårdarna af gyllene färgglans, då återkastas solljuset i strålar af guld och purpur från fönsterrutornå uti den lilla, i löfrik bädd hvilande staden, hvilken då tyckes liksom med en allmän festlig belysning vilja fira sina minnens fest. Sådan är taflan, när man blickar åt staden. Vänder man sig om, har man på himmel och haf solnedgångens underbara, hvarje ny dag i ny härlighet skiftande färgprakt. Endast när man liksom här har framför sig i väster ett alldeles öppet haf kan man få njuta af ett så oförlikneligt skådespel som detta.
115. Gotland.
Här dvaldes fordom — sagan så har sagt — i guld och purpur hafvets härskarinna.
