Sida 78
Och sedan sade han än mer: »Nu vill jag blifva god mot er, nu vill jag ge er mat och gull för trogna Mustis skull.»
När mor kom hem, då blef det fröjd, och Musti morrade förnöjd. Men nu har Musti morrat ut, och nu är sagan slut.
56. Den otåliga löfmasken.
En liten löfmask hade sitt hem på ett ekblad inne i den tysta skogen. I eken var masken född, och det gröna bladet var både hans vagga och hans barndomshem.
Här fann honom en dag den klara sommarsolen. Och hon, som ville göra alla glada, sände sina varmaste strålar ned i ekens krona, så att nya, saftiga blad slogo ut tätt intill hvarandra. Den lilla löfmasken fick då en ny, grön vagga, däri han låg så mjukt och lugnt.
Och ekens krona, löfmaskarnas stora trädgård, räckte godt för väl hundra små löfmaskar att äta af både morgon, middag och kväll. Vår lilla löfmask åt nu af de friska bladen och drack morgondaggens klara droppar, växte och blef stor.
En morgon blef löfmasken väckt ur sin slummer af en den allra skönaste sång. Det var bofinken, som nu bodde i det vackra Sverige efter sin långresa till södern. Han var glad och munter till sinnet och sjöng Guds lof i den härliga morgonstunden.
Löfmasken sträckte sig fram och lyssnade. Bofinken fortfor att i klara toner sjunga om allt det härliga och sköna, som han sett i den stora, vida världen. Det kändes så underligt inom den lilla löfmasken.
»Är världen verkligen så stor och vacker, som bofinken sjungit?» tänkte löfmasken. »Ja, han måste veta det, han, som flugit så vida omkring.»
