Sida 348
buller höres, men mötes här af skyttarnes kulor. Träffas han icke, rusar han inåt ringen eller långs kedjan. Men denna sammandrages mer och mer, och öfver allt söker man hindra björnen att slippa ut. Vanligen dukar björnen slutligen nnder för ett eller flera skott. Lyckas han bryta sig igenom jägarkedjan, såsom ibland händer, förföljes han, eller ock söker man å nyo ringa honom på ett nytt lägerställe.
171. Alnösundet.
Ljungan och Indalsälfven utfalla nära hvarandra i en fjärd af Bottniska viken. Mellan deras utlopp ligger i fjärden en större ö, Alnön, som genom ett smalt sund är skild från fastlandet. Detta är Alnösundet, mest bekant genom den omfattande trävarurörelse, som bedrifves där.
Från Sundsvall afgå dagligen flera gånger ångbåtar till de många sågverken, som ligga på sundets båda sidor. Man går ombord på en af dessa. Sakta glider ångaren ut från sin plats mellan en lång rad af större och mindre ångbåtar, som ligga förtöjda vid kajen. Med snabb fart ilar han utåt viken, och Sundsvalls skeppsbro, där sjömän och resande, formän och åkare trängas mellan varupackorna, försvinner alltmer. Nu svänger ångaren omkring en udde och styr knrs norr ut genom sundet. Till höger höjer sig Alnön såsom en i hafvet utkastad bergås. Där uppe på krönet ser man den vackra kyrkan och vid foten utmed stranden en rad af brädgårdar, sågar och arbetarbostäder. Till vänster utbreder sig en mera långsluttande strand, som likaledes är kantad med flera sågverk ehuru icke så tätt sammanpackade som på motsatta sidan. Nu lägger ångbåten till vid en af bryggorna. Välklädda kvinnor med stora matkorgar på armen stiga af. De äro arbetares hustrur, som varit i staden och gjort uppköp för hushållet. Tillfället att bese ett sågverk är mycket gynnsamt, och, har man tid därtill, kan man lämna ångbåten för att, medan denna fortsätter uppåt sundet, taga sågverket i betraktande.
För att få se arbetet vid ett sågverk i rätt ordning begifver man sig först till sågen. Denna igenkännes lätt
