Sida 58
trupper ryckte upp på höjden. Den polske anföraren hade på förhand uppgjort den planen, att han redan vid slagets början skulle låta sin här taga till flykten för att narra ned den svenska hären. Med gladt mod anföllo polackerna de bedragna svenskarne, hvilka nu hade vinden mot sig, så att de knappt kunde se för krutrök och damm. Manfallet blef stort. Snart började den ena svenska truppen efter den andra söka rädda sig genom flykten. Karl själf stridde tappert. Hästen, på hvilken han red, blef nedskjuten. Han försvarade sig som ett uppretadt lejon, men allt flera fiender omringade honom. Han såg intet annat slut än fångenskap eller död.
Då sprängde en ryttare på en löddrig häst fram genom fiendens led. Hans namn var Henrik Vrede. Med sitt breda slagsvärd röjde denne sig väg, till dess han kom fram till konungen. Han hoppade af hästen, bad konungen sätta sig upp och rädda sitt dyrbara lif åt fäderneslandet. Därpå begynte han utdela väldiga hugg mot fienderna, på det konungen skulle få tillfälle att komma undan. Karl svängde sig hastigt upp i sadeln och lyckades undkomma. Vrede däremot blef nedhuggen af polackerna.
Henrik Vredes maka bodde med sina barn på gården Vredehof i Livland. Då underrättelsen om mannens död nådde henne, greps hon af djup sorg. För att mildra den och för att visa sin tacksamhet för mannens ädla gärning gaf konung Karl henne stora förläningar samt lät säga henne, att han i afskedets stund lofvat herr Henrik att draga faderlig omsorg om hans söner. När dessa blefvo myndiga, upphöjdes de i friherrligt stånd. Till minne af faderns själfuppoffring insattes i deras vapen en springande häst med en kunglig krona på hufvudet.
45. Eli Rem.
I Nordamerika ligger en stad, som heter York. Innan man kommer dit, går järnvägen från Baltimore fram öfver en hög bro. Nu hände en gång, då en ångvagn for öfver bron, att glödande kol föllo från dess eldstad ned på bron. Däraf uppstod en eldsvåda. Emedan det blåste hårdt och
