Sida 338
Troget jag vaktar för ulfven min betande hjord. Vilddjuren fly för min bön och Guds skyddande ord, medan jag vallar i skogen.
Själf är jag liksom det värnlösa lammet i skog, men jag har också min herde, han känner mig nog; honom jag följer i skogen.
Medan jag sjunger och talar med Gud för mig själf, svara mig trastar och lamm och den brusande älf. Jag är ej ensam i skogen.
168. Åreskutan.
Åreskutan i Jämtland eller Skutan, såsom den liksom med ett smeknamn kallas, uppstiger som en kägla med ganska bred bas från det underliggande landet. Detta är alldeles icke högnordiskt. Det ser tvärt om leende och täckt ut samt är fruktbart och bebodt. Då vi sågo fjället från Frösön, Rödön eller Alsen, tyckte vi det vara helt hvitt af kvarliggande snömassor, men på nära håll förekom det oss snarare gråbrunt. Nedtill är det grönt af de mörka granskogar och ljusa björklundar, som bekläda det till olika höjd; upptill skimrar det här och där hvitt af spridda snöfläckar. Genom Aresjön är berget skildt från det betydligt lägre och platta Renfjället, och bakom det ses den fortsättning däraf, som benämnes Mullfjället, och som har en mera rödaktig färg.
Åreskutan kan bestigas från flera håll; hvilken väg man än väljer, gör man klokast uti att anförtro sig åt en vägvisare. Det finnes lägenhet att ridande komma upp på höjden och att åka tvärs öfver densamma, men den, som vill lära känna berget, dess djur- och växtvärld, torde föredraga att vandra dit upp. Dock kräfves det att hafva en smula senor i benen och goda lungor för att nå spetsen utan alltför stor ansträngning, ty fjället är brant och vägen här och där mödosam. Man vandrar genom området för barrskogen, som här utgöres endast af gran. Tall finnes blott nere vid Åreälfven. Höga träd ligga kullfallna öfver allt. Dem måste man klifva öfver. Djupa kärrmarker, gungande mossar utbreda sig i alla riktningar. De måste genomvadas. Sprit-
