Sida 66
De hafva plantat trädet, som nu mig skugga ger, de hafva rest det tempel, hvars gyllne kors jag ser mot evighetens rymder visa vägen.
Väl ser jag lystna skaror bege sig öfver haf att söka lyckan på dess andra sida, men jag vill odla torfvan, som Gud åt fädren gaf, på den jag vill välsignelsen förbida. Om blott jag redligt sträfvar, nog får jag dagligt bröd. Ej höfves Nordens söner ett vekligt öfverflöd men enkelhet, så bjuder oss naturen.
Du jord, som fäder helgat med arbete och bön, jag intill döden dig vill blifva trogen. För mig finns ingen jordfläck i världen mer så skön och ingenstäds mer ljufligt susar skogen och ingenstädes hvälfver sig himmelen så klar. — Du torfva, som tillförne en gång min vagga bar, må i ditt sköt’ jag slutligen få hvila!
51. Barnens bön för fäderneslandet.
O, Gud, bevara vårt fädernesland, vårt dyra, älskade hem! Vår fredliga bygd, vår lugna strand, o, Gud, beskydda dem! Vår moders hydda, vår faders gård, vår barndoms vagga, vår ungdoms vård, beskärma dem med din hand! Bevara vårt fosterland!
Vi äro fattiga barn och små som blommor på lifvets stig, och intet är, som vi här förmå, förutom bedja till dig. O, Gud, som hörer de spädas röst, var du vår styrka, var du vår tröst, vårt värn, vårt ljus, vår dygd! Välsigna vår fosterbygd!
