Sida 148
och ännu på Gud och på stålet det tror, än fädernas kärnspråk det talar. Den ovän, oss trotsar, skall finna sin graf i böljor, som slå emot skären.
97 A. Segellederna till Stockholm.
1.
För den, som från hafvet närmar sig Stockholm, framträda storartade och växlande utsikter.
Fastlandet visar sig icke genast och på en gång för seglaren. Grå klippor, omgifna af ett vaggande skum, tyckas hafva vadat ut i hafvet för att undrande betrakta främlingen, men de hafva ingenting, hvarmed de kunna bjuda honom välkommen, icke en gång en handfull mossa, ty denna, om den någonsin funnits, har sjön spolat bort. Ett par fyrbåkar stå bakom dessa förposter och visa vägen.
Snart infinna sig äfven lefvande vägvisare, lotsarne. Mellan talrika öar, holmar och skär, öfver stora fjärdar och genom sund, som mången gång äro så smala, att de knappast medgifva någon genomfart, föra de skeppet in mot landet. Men under hela färden ser man endast fattigdom och nakenhet: ingen jord, ingen växtlighet vid dessa holmars stränder, blott nakna stenen. Klipporna stupa rakt ned i sjön. Vid deras sidor synas inga utstående hörn och kanter, i hvilka matjord kan fästa sig, utan de äro rundade, nötta och på många ställen nästan glattslipade. Uppe på deras krön växa några furer, men dessa äro små och utpinade af vindarna. För att kunna behålla fotfäste, så att de ej måtte föras bort af stormarna, hafva dessa stackars träd måst utveckla den betydligare delen af sin växtkraft i rötter. Dessa krypa liksom ormar omkring på graniten, och, där denna har någon spricka eller skrefva, skynda de dit att söka näring. Mellan trädrötterna har litet matjord fastnat, och i denna frodas mjölonris och några enbuskar. Några fiskmåsar flyga skrikande omkring, och i sunden simmar en och annan and. Här och där skymtar man en fiskarkoja, några getter, som
