Sida 79
Och löfmasken fick ingen ro mer i sin lilla värld på ekbladet. Han längtade ut för att se allt det stora och sköna, om hvilket bofinken sjungit.
»Res inte, res inte!» sade de andra löfmaskarna, som voro klokare och förnöjsammare. »Vänta åtminstone, tills du får vingar, så att du såsom bofinken kan flyga omkring i den klara luften och undfly farorna på jorden!»
Men löfmasken ville inte vänta. Han tvinnade en tråd så mjuk och fin som det finaste hårstrå. Den fäste han i bladets kant, sänkte sig nedåt och reste så ut i världen.
I hasselbusken vid ekens rot hade ett orrpar sitt bo. Dess små ungar hade äfven blifvit väckta af bofinkens vackra sång. De hade hoppat ur boet och stodo lyssnande till de sköna tonerna och sträckte hufvudet upp mot det gröna löftaket öfver dem.
Just då kom löfmasken och reste på sin spindeltråd ut i världen. Han sänkte sig sakta nedåt rätt öfver orrungarnas hufvud.
»Akta dig, akta dig!» ropade löfmaskarna till honom från ekens krona.
Den stackars löfmasken kände sig ängslig till mods, då han fick syn på orrungarna, ty han anade, att de hade onda afsikter mot honom. Han önskade att kunna vända om till sitt mjuka blad där uppe, men nu var det för sent. Vägen var för smal, och löfmasken drogs af sin egen tyngd allt längre nedåt. Det hjälpte ej, att han krökte på sig; han kom allt närmare marken, där orrungarna stodo tåligt väntande. De hade ännu ej fått det minsta grand till frukost, och en liten löfmask var ju ändå något.
»Ack, att jag stannat kvar i mitt lilla hem där uppe på bladet, tills jag fått mina vingar!» suckade löfmasken.
Men i detsamma åt en af orrungarna upp honom.
57. De små fåglarnas klagan.
Vi kommo från sol, som ej förgår, från land, som evigt i blomster står, från strand, där aldrig en drifva snöat, till Sveriges frostiga, sena vår.
