Sida 344
En vild sekund af skum och brus, — och vågen fri sig drar ur forsens famntag lika ljus och lugn, som först hon var.
Tännforsens omgifningar äro icke storartade, men de förhöja dock i hög grad det mäktiga fallets skönhet. På ena sidan begränsas detta af ett med barrskog beväxt berg, hvilket stiger tämligen brant uppåt i flera afsatser. På andra sidan är naturen mera leende. En vacker björkskog smyger sig utför sluttningen mellan Tännsjön och Noren.
I forna tider var Jämtland mycket rikare på vilda djur, än det är i vår tid. Älgar, renar och björnar ströf-vade genom de tysta, obebodda skogarna. Många af dem simmade öfver den lugna Tännsjön, hvilken liksom stänger det öfre landet från det nedre. Då hände det, att de drogos ned mot forsen och störtade utför fallet och sedan flöto upp vid sjön Norens stränder.
Folket berättar, att en björn, som ville simma öfver Tännsjön, blef gripen af strömdraget och fördes mot fallet men lyckades att i sista stund kasta sig upp på klippan i fallets midt. Där stod han utan att kunna komma därifrån. Några barn sågo från stranden den starkes belägenhet och började kasta stenar på honom. Länge tålde han förolämpningen, men omsider tog tålamodet slut. Han vrålade förfärligt och visade de elaka gossarne tänderna men utan verkan. Det lyckades honom icke att på detta afstånd injaga någon fruktan. Ändtligen tog han ett väldigt språng för att hoppa öfver forsens ena hälft. Men hoppet var för kort, och björnen störtade ned i den vilda forsen och omkom. Därför heter klippan »Björnstenen».
170. Björnen.
1.
Björnen är det största rofdjur icke blott i Sverige utan i hela Europa.
Misstänksam och skygg drager han sig undan till af-lägsna och ödsliga trakter, där skogarna icke ännu glesnat
