Sida 199
kallades. Genom de beständiga fejderna alstrades hos värendsbon ett vildt och krigiskt lynne, som tog sig utbrott äfven mot landsmän och bekanta. Att spänna bälte var fordom en sed i dessa bygder, en vild tvekamp, som sällan slutade utan den enes död men ofta vållade bägges. Den förekom i synnerhet vid de stora gästabuden, hvilka icke så sällan slutade med slagsmål och dråp. För öfrigt var allmogens lefnadssätt här detsamma som i andra delar af landet. Under de långa vinterkvällarna sutto män och kvinnor kring den flammande brasan sysselsatta med sitt arbete. De äldre sjöngo eller berättade om händelserna i framfarna tider, och barnen hörde på. Så fortplantades sagor och sånger från det ena släktet till det andra.
113 A. Öland.
Utanför Smålands kust sträcker sig från norr till söder en lång, smal ö, som bär namnet Öland. Den utgöres af en kalkstensklippa, hvars öfre del är kal, ofruktbar och nästan öde, men hvars stränder hafva en mycket rik växtlighet och en talrik befolkning.
Den nordligaste delen har dock icke samma beskaffenhet som den öfriga ön. Stränderna i norr äro nämligen låga och hvitglänsande af kiselsand. I nordöstra delen ligger Böda hamn, hvilken är den bästa på Öland och det vanliga öfverfartsstället till Gotland. Följer man därifrån landsvägen åt söder, färdas man fram genom en lågländ, sandig och med barrskog här och där beväxt trakt. Men snart ändras förhållandet, och den egentliga ölandsnaturen vidtager.
Landet höjer sig något norr om Borgholm tämligen brant, och landsvägen grenar sig. Den högra grenen leder utmed det bördiga västra strandbältet. Detta har en bredd af två till fyra kilometer och begränsas inåt landet af en bergvägg af röda eller grå kalkstenslager, den så kallade Västra landborgen. Denna stiger än lodrätt upp, än sluttar den mindre brant och odlas ända upp till sin öfversta kant. Hela strandbältet ända ned till Ottenby, som ligger på
