Sida 364
Ändtligen hade vi kommit till foten af den högsta toppen, som höjer sig upp ur isjökeln. Att komma högre syntes nästan omöjligt. Yi hade att välja mellan att gå uppför antingen snöbetäckta branter eller bara sluttningar, på hvilka lösa kullerstenar lågo. Dessa kunde vid minsta oförsiktighet rasa ned och draga oss med sig i fallet. Yi valde dock den sista vägen, enär snön på den andra var så hård, att vi ej kunde få fotfäste däri.
Yi kommo mestadels krypande på händer och fötter ännu omkring 600 meter högre upp. Vi gingo i bredd, ty annars skulle de, som gingo efter, krossats af de stenar, som en och annan gång lossnade och tagande med sig några andra rullade ned med förfärligt brak. När vi stigit upp till denna höjd, sade den af lapparne, som var mest van att gå i fjäll: »Nu går jag ej längre, det är omöjligt att komma högre upp.» Det förekom mig harmligt att nödgas vända om nu, då jag icke hade mer än sextio meter till toppens spets. Jag ville försöka, om det icke vore möjligt att komma upp. Man måste för att komma upp på höjden gå långs efter en smal ås, hvars ena sida stupade lodrätt ner, och hvars andra var betäckt med en hård, brant sluttande snömassa. Med en järnbeslagen st af gjorde jag fotsteg i den hårda snön. Jag gick i dessa fotsteg och kom på det sättet ett stycke högre upp. En och annan gång hörde jag lapparnes varningsrop. Nu fattade jag med båda händerna tag i en utstående klippspets och svingade mig upp på en liten plan, där jag tog mig en väl behöflig hvila. Efter en stund kröp jag därifrån på händer och fötter upp på högsta spetsen. Lapparne sutto ännu kvar, där jag lämnade dem. Uppstigandet var svårare för dem, emedan de buro mina instrument. Snart begynte de dock röra på sig, och småningom kommo de upp till mig, som med ett gladt hurra hälsade deras ankomst.
176. Vargen.
Vargen har i afseende på kroppsställning och storlek mycken likhet med en stor, högbent, mager hund. Halsen
