Sida 337
När arbetet härmed är slutadt, går vallflickan till sin bostad. Denna består af en stnga, från hvilken en dörr leder till fäbodjäntans kammare och en annan till boden, där smöret och osten, som beredas under sommaren, förvaras. I stugans ena hörn står en stor spis. Väggarna omgifvas af bänkar, hvilka liksom säng och bord äro väggfasta. Lakanen i sängen äro försedda med breda bårder, som äro sydda med rödt garn. Täcket utgöres af en fårskinnsfäll med öfverdrag af tyg, som är väfdt af bjärt färgadt garn. Handdukar, som äro en fjärdedels meter breda men en till två meter långa, hänga på hvar sin sida om dörren. Äfven dessa äro försedda med röda bårder. Ofvan fönstret är en hylla, på hvilken ligga bibel, psalmbok, almanacka m. m. I kammaren hänga säterjäntans kläder kring väggarna. Spisen är hvitmenad och fylld med friskt björkris. I fönstret står en liten spegel.
Bröd, salt kött och fläsk, strömming och sill jämte mjölk, smör och ost äro vallflickans kost.
Lördagskvällarna kommer vanligen främmande till fäbodvallen. Bygdens unga karlar begifva sig då dit upp för att hälsa på en syster eller en väninna. Då blir det gladt och muntert där uppe.
Söndagarna öfvertager stundom någon af gästerna vall-ningen. Vallflickan får då vara hemma vid fäboden. På förmiddagen samla sig stundom de flickor, som äro hemma, i en säterstuga. En af dem läser högt dagens evangelium eller kanske något annat, som kan lända till gemensam uppbyggelse, och en psalm sjunges.
Säterlifvet har sina behag om sommaren, helst när flera säterstugor ligga nära hvarandra. Men om hösten är vistelsen uppe på sätern långt ifrån behaglig. I synnerhet längtar man därifrån under de långa, mörka nätterna, då stormen tjuter och regnet slår mot fönsterrutorna.
167. Vallflickans visa.
Tidigt med solen jag följer min hjord ifrån by, sjunger min psalm, och små fåglarna spela i sky; tonerna ljuda i skogen.
