Sida 368
väl af det ned i remnorna och ur de djupa hvalfven strömmande isvattnet som ock af jordens egen värme, ty jökeln sträcker sina utskott hela två hundra meter nedom snögränsen. Den tryckes af sin egen tyngd utföre och uppskjuter därigenom framför sig höga, gyttjiga jordryggar, hvilka göra kanten svart och ohygglig och smutsa det därifrån nedbrusande vattnet. Man kan göra sig begrepp om den ofantliga kraft, hvarmed ett sådant isfält skrider, då dessa ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvartdera till flera meters genomskärning, hopade på hvar andra till ansenlig höjd. Man hör denna jökelns rörelse. Han knakar och brakar oupphörligt. De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tillsamman och ned öfver de djupa hvalfven. Det mörka vattnet sorlar och brusar i afgrunden. Ingen lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd, och all beskrifning kan af detta fasans skådespel gifva blott en ofullkomlig afbild.
Finner man något ställe, där skridjökeln är snötäckt och tillgänglig, och vågar bestiga det, måste flera följeslagare gå på något afstånd från hvarandra med ett rep emellan sig för att rädda den, som kunde falla ned i någon af snön dold spricka. Men ännu återstår en half mils väg uppför en brant snösida till fjällets topp, där man dock föga ser, emedan den stora höjden gör, att allt utom de närmaste fjällspetsarna sjunker ned i en ödslig dunkelhet.
Is är ej ännu bilden af den största köld. Än högre upp fuktas snön aldrig af någon regndroppe, mjuknar aldrig för solens strålar och blir genom sin ålder blott sammanpackad till en oerhörd hårdhet. I dalarna nedanför Suli-tälma växa dock örter, som i Sverige eljest ej finnas nordligare än på Kinnekulle. Så kraftigt verka solstrålarna på de med gles björkskog beväxta fjällsidornas fot.
178. Lapparne.
Lappar hafva af ålder funnits i öfre Norrland. Numera förekomma de i fjäll- och skogsbygder i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Där uppehålla de sig under
