Sida 295
bärsdrieka forekommo ymnigt vid kalasen och druckos ur silfver- eller träkannor. Svartglaserade stenstop hörde till de tarfligare drickskärlen.
Några andra åkdon än de, som användes till fortskaffande af landtmannaprodukterna, forekommo icke. I dem åkte äfven förmögna bönder till kyrka, gästabud o. s. v.
Mycken vidskepelse rådde ibland folket. Sjukdomar sökte man ej sällan bota genom allehanda trolldomskonster. Man trodde, att tomtegubbar och nissar gingo omkring i stall och lador och beredde lycka eller olycka, samt att häxor stodo i förbindelse med onda makter, hvilka använde dem i sin tjänst.
Den myckna vidskepelsen sammanhängde med den stora okunnighet, som ännu härskade ibland allmogen. Många funnos, som ej kunde läsa innantill, och nästan ingen, som kunde göra det utan svårighet. Föräldrarne kunde ju ej undervisa sina barn i det, som de själf va ej kunde. På landsbygden funnos inga skollärare, som aflönades på det allmännas bekostnad. De, hvilka nöden dref att åtaga sig lärarebefattningen, voro därtill föga tjänliga. Gamla sjuklingar eller afsigkomna ynglingar förskaffade sig ej sällan ett torftigt uppehälle med en lika torftig undervisning.
*
149. Närke.
Närke är det yngsta och antagligen sist befolkade af Svea rikes gamla folkland och utgöres till största delen af Hjälmarens floddalar. Det är ett af låga grusåsar genomskuret slättland, som på alla sidor är omgifvet af bergstrakter. I norr bildas gränsen af den fordom vilda och fruktade skogshöjden Käglan, hvilken nu, sedan skogen betydligt minskats, på långa sträckor förbytts till mer eller mindre befolkade bygder. I nordväst och väster stryka Kilsbergen, en sydlig utgrening från Dalfjället. Tiveden och Tylöskogen skilja med sina bergsryggar landet från Västergötland och Östergötland. Slättens södra kantberg draga öster ut in i Södermanland och bilda söder om Hjälmaren en vacker skogbeväxt bergstrand. På alla dessa
