Sida 21
O, lär du mig att deras hjärtan hugna, att glädja dem och deras sorger lugna! Att vandra, som jag bör, på lifvets stig, o, lär du mig!
Blott din jag är, jag rädes inga öden, och nöjd jag går mot lifvet som mot döden; af världens fröjd ej mycket jag begär, blott din jag är.
*
13. Fabler.
Ill. W[ilhelm] M[eyer]B[runo]L[iljefors]
A. Den uppblåsta grodan.
En oxe betade vid kanten af ett träsk. Bland smådjuren i dess vatten uppehöllo sig äfven några grodor. Vid prasslet
