Sida 57
»Ja, ty du är stolt öfver din fägring, men resedan är , anspråkslös, fastän kon med sin doft sprider vällukt i hela trädgården.»
43. Ordspråk.
Flit och håg äro två goda arfvedelar. Fråga och lära sätter mången till ära. När en frusen hand gnider den andra, blifva båda varma. Så gör barn i by som hemma vandt. Brukad plog blänker, stående vatten stinker. Flygande kråka får något, sittande får intet. Själf är god dräng. Morgonstund har guld i mun. Många bäckar små göra en stor å. Man måste lära sig krypa, innan man kan gå. Egen härd är guld värd. Förlåt dig själf intet men andra mycket! Ju flera kockar, dess sämre soppa. Alltför klok är störste tok. Få ord och fyndiga äro bättre än många och myndiga.
44. Själfuppoffring.
Sigismund hette en konung, som regerade öfver både Sverige och Polen. Svenskarne afsatte honom. Då utbröt krig mellan de båda rikena. Under detta gick svenske konungen Karl den nionde sommaren 1605 med en här öfver till Livland. En dag kom han efter en besvärlig marsch till den lilla byn Kirkholm. Soldaterna voro trötta och hungriga. Karl lät hären lägra sig på en höjd utanför byn. Oförmodadt fick han se fientliga trupper på slätterna däromkring. Då Karls här var öfverlägsen till antal, och då vinden blåste fienden i ansiktet, beslutade han att genast anfalla. Hans höfvitsman Anders Lennartsson bad honom vänta, till dess soldaterna fått vederkvicka sig med mat och dryck samt hvila sig en stund. »Är du rädd, Anders?» frågade konungen. Detta förtröt den tappre krigaren. Han svarade: »Jag skall väl visa, om det är af feghet, jag gifvit det välmenta rådet.»
Slaget begynte. Fienden kom snart i oordning och började fly. Konung Karl lät då sin här skynda ned från höjden för att förfölja de flyende. Men knappt hade svenskarne lämnat sin fördelaktiga ställning, förrän fientliga
