Sida 126
Om dig de höga orgor brusa, om dig mitt hjärtas orgelspel, och mina dar bli åter ljusa och ömt förlåtna mina fel; ur ångerns eld, som djupt mig bränner, du tar mig upp bland dina vänner. Haf tack, o, barn, som offrat dig! Haf tack, och gör ditt barn af mig!
Och åter slädens bjällra klingar, min färd går hemåt glad och fri; framåt, framåt min flykt sig svingar, och träden vika fort förbi. Då tänker jag, i drömmar sluten: »Hur dyr, hur helig är minuten, hur mild den luft, vi andas i! O, fröjd, som aldrig går förbi!»
85. Julvisa.
Nu står jul vid snöig port, klappar på och myser: »Kära barn, släpp in mig fort! Här jag står och fryser. Se, min korg är full och tung. Båd’ åt gammal och åt ung har jag gåfvor rara. Får jag hos dig vara?» — »Ja, kom, kära jul!»
»Jag för med mig tända ljus och en gran från skogen, frid och fröjd i hvarje hus, vänskap så förtrogen. Fattig man skall ej bli glömd, där han hungrar tyst och gömd, och enhvar, som gråter, skall bli tröstad åter.» — »Ja, kom, kära jul!»
»Och jag löser upp allt tvång i de glada ringar, och jag hämtar himmelsk sång uppå änglavingar. Barnens ögon stråla då liksom stjärnor i det blå, och de mörka, frusna hjärtan åter ljusna.» — »Ja, kom, kära jul!»
»Men, hvad bäst jag gifver dig, vill till sist jag spara. Jesusbarnet är med mig och din gäst vill vara. Vill du hafva världens ljus i ditt hjärta och ditt hus? Får han helga fröjden med sin frid af höjden?» — »Ja, kom, Herre Krist!»
