Sida 119
men, när sitt kval han glömmer, han drömmer.
Han drömmer om sin barndomsvärld och om sin första, glada färd, om allt, som, när han vaknar, han saknar.
Då sväfvar ifrån himmelns höjd en ängel ned till fångens fröjd, han krossar fängslets galler, det faller.
Snart efter många mödans år vid hemmet Gullhof åter står; men hvit han är i manen som svanen.
Då stiger trötte ryttarn af; det är så mörkt som i en graf, så tyst som hos de döde och öde.
Men plötsligt öppnas hemmets dörr, och ryttaren, ett barn som förr, går in i fadershuset till ljuset.
80. Gossen och tisteln.
En tistel växte fritt och vildt vid brädden af en å. Med naken fot en liten pilt på honom trädde då. »Du stygga tistel!» skrek han. »Nu beslutadt är ditt fall. Ej hädanefter, tro mig, du min fot mer stinga skall.»
