Sida 36
Hvad den gossen hette, vet numera ingen; hans namn är glömdt. Kanske bars det af någon, som slutade i fattigdom och förakt, ty så brukar det gå med öfvermodiga gossar. Men torparsonens namn skall för visso med vördnad och kärlek nämnas ännu i många år.
3.
Det blef nu en hård tid för Sven, ty det var honom svårt att uppehålla sig i Skara. Tidigt om morgonen tröskade han hemma på logen och gick sedan sin dryga fjärdedels mil till staden, där han borstade sina kamraters skor och sprang ärenden åt dem för att få öfverlefvorna efter deras måltider och därjämte en och annan trasig skolbok. Men med dessa öfverlefvor uppehöll han lifvet, och ur dessa trasiga skolböcker hämtade han sig kunskap.
Sedan han genom utomordentlig flit och nästan otroliga försakelser samlat en sparpenning, köpte han för denna ett litet torp åt sin far och började å nyo att spara ihop för egen räkning. Men ännu förestod en pröfning. Fadern föll ned från en byggnadsställning och skadade sig så illa, att han ej mer kunde arbeta. För hans underhåll måste nu den nya sparpenningen tillgripas. Det tycktes visserligen, som om denna olycka skulle stänga sonens utsikter för framtiden. Men det ljusnade åter. Han erhöll medel att kunna besöka högskolan i Uppsala, där han genom trägen, outtröttlig arbetsamhet förvärfvade sig en djup lärdom och så väl därigenom som genom sina utmärkta egenskaper i öfrigt vann stort anseende.
Sålunda förflöto många år. Slutligen blef Lundblad satt till biskop öfver Skara stift och bodde på biskopssätet Brunsbo ej långt från det torp, där han tillbringat sina tidigaste år. Kärleksfull mot alla, som han af sina fromma föräldrar lärt att vara, och älskad af alla utöfvade han på denna plats en verksamhet, som länge skall lefva i en välsignad hågkomst.
*
26. Det tacksamma lejonet.
Under den tid, då romarne härskade öfver norra Afrika, hade en landshöfding därstädes en slaf, som hette Androkles.
